Veckan som började så bra och aktivt, med intensiv och spontan mammashopping i måndags och extrem pulkaåkning i tisdags, verkar nu ha gått ner i botten. Jag känner mig något ihålig. Vill att det ska hända något men vet inte vad. Jag är så otålig efter händelserika dagar. Vilket jag hade igår, det är kanske därför det känns konstigt idag?

Jag var ungefär 0,5 poäng ifrån att inte bli godkänd på mitt förra matteprov. Det fick mig att dra en lättnadens suck och fortsätta med mina x och y-värden. Matematik C känns svårt. Jag vet inte om det är svårt, eller klassas som svårt. Men jag påminns hela tiden om att det är lite för svårt för att det bara ska kunna "gå på räls". För mig iaf. Eller känner jag mig bara ointelligent för att jag är omringad av matte d/matte e-elever.

Nej jag tror bestämt det är dags att jag gräver ner mig.

Idag har jag (ej i kronologisk ordning):

- Ätit ris
- Åkt tåg/buss sammanlagt 5 timmar
- Använt solbrillor
- Läst
- Fått en uppfattning om vad dekadens innebär
- Gått en omväg
- Fått exakt 84 ml ketchup av en rödhårig helsingborgare
- Sett ett kadaver
- Rökt en cigarett
- Gått till stationen på 7 minuter
- Åkt pulka i Markaryd
- Nästan svimmat av kissenödighet
- Plankat
- Varit på Dunkers i Helsingborg
- Blivit kallad nörd av en 10 årig flicka på Dunkers i Helsingborg
- Druckit varm choklad och fotograferat med fisheye on top of Markaryd
- Upptäckt ett 6 cm stort hål i Linus jeans
- Blivit av med känseln i mer än 20 kroppsdelar
- Gått om en liten flicka i hög fart, som sen springer om mig och fortsätter
springa/titta bakåt på mig (vettskrämd) som om jag var ett lejon som jagade henne
- Fått kramp
- Somnat halv tio
- Tittat på samma Vänner avsnitt två gånger
- Ätit flottiga nuggets
- Skrikit "glassbilen" minst tre gånger
- Tackat gudarna för att Solcenter har en toalett

Låt mig minnas denna dagen!

Klockan fem den tjugonionde februari fick jag en chockerande uppenbarelse. Jag har underskattat musik. Den fantastiska känslan av musik. Vad den berättar och förklarar. Varför den finns. Vem den är. Förstå mig inte fel. Jag har vetat, jag har bara inte vetat. Hela fredag kväll/natt spenderade jag med att utbyta musik med en annan levande människa. Det var mer givande än väntat. Att höra någon annans åsikt på den rösten eller det häftiga ljudet eller den tempoändringen.

Mina kosslurar har gått varma de senaste dagarna. Spotify med för den delen. Det är mycket nya ljud att ta in. Lyssna och känna på. Kommer vi överens musiken? Snokar som en dåre hit och dit mellan relaterade artister och Artists you may like. Spellistor hit och spellistor dit.


Annars vill jag väl påstå att livet mer eller mindre leker. Snön som borde få mig att svära och bli arg gör istället tvärtom, den tilltalar mig. Vit och glittrig och vacker. Mysig och kall. Väl användbar som rekvisita till diverse fotoidéer. Jag vill inte påstå att jag vill bli av med vår snöiga omgivning. Min önskan vore snarare att det blir lite ljusare så att tankarna klarnar upp.

Solen i ögonen. Stressade människor. Konstig frisyr. Musik i slow motion. 15.24. Vänta. Mörka ögonbryn. Snabba steg. Musik i öronen. Gammal vän. Stick i ryggen. Smal hund. Dålig andedräkt. Somna. Klämma på lurarna. Sitta. Gammal man med tattoosleeves. Knarrande snö. Kall burk. Störiga 15-åringar. Pussa syster. Smutsiga skor. Högar av snö. Annan version av Gwyneth Paltrow. Diskutera blå hårfärg. Störa. Socker och kanel. Gåshud. Snabbt av med skorna. Sockerkick. Sprätta brev. Stänga. Sluta. Nu. Fort. Bye.

Philip bokstaverar Muse - Nature 1 med sina små ljusstrålar. Skickar vidare till Koss genom de tunna, vita kablarna. Koss viskar mig i öronen: but you aren't even listening So why should I? Gitarr, gitarr, gitarr. Ännu mer gitarr. Trummor. Bas. Jag vill inte sitta still. Jag vill upp och hoppa i sätena, skaka om asiaten mitt emot mig. Rita på väggarna och sjunga högt - you are a natural disaster, and I've wanted you too much, and now I'm gonna lose.

Vad håller vi på med? Livet är lika kort som tågresan mellan hässleholm och eslöv. Vi borde ha fest på tåget varje dag på väg till jobbet och skolan. Vi lever ju. Vi lever nu, inte sen. Tänk om tåghelvetet kör av rälsen, alla dör. Vad var det sista vi gjorde? Jo, vi satt och stirrade ut genom fönstret. Knäpptysta. Awesome.

Det kliar i fingrarna. Jag vill strypa mig själv lite så att jag blir mer tacksam över livet. Livet. Det är för kort för att sitta och stirra ut genom tågfönstret. För kort för att inte måla på väggarna eller sjunga högt eller prova strypa sig själv (lite). I'm not crazy, my mother had me tested.


...back to fucking reality.
Logaritmer.

Jag lunkade raskt till tåget imorse. Det såg ut som att alla rökte och kylan bet i mina naglar. Min snoriga näsa blev till is och mina ögon kallblå. Till och med det lilla partiet mellan knäna och där skon slutar darrade av kyla. Jag gick nästan genom hela Öresundståget för att finna en plats + 1. För jag är svensk, det ligger i min natur att jag vill ha en ledig plats brevid mig. Jag fann en + 1 i den tysta kupén. Det förvånade mig hur skönt det var med tystnad. Tystnaden var som musik. Det kändes bra att lyssna på den.

När jag däremot kom in i klassrummet var inte tystnaden som musik längre. Jo förrsten, den var som dålig musik. Religionkunskap med en lärare som ser exakt ut som en Sims-karaktär. Hår, kläder, hållning. Han rör sig så också. Och jag skäms lite som hellre uppmärksammar det än att faktiskt lyssna på det viktiga. Han pratar om liv och död. Avundas honom som vågar öppna upp sig när allt jag kan tänka på är att en i klassen har vita Team Sportia-strumpor.

Det är ju nu vi ska ta reda på vad vi tror på.

Han berättade för oss att vi lever i en bubbla, vi ser bort från det viktiga i livet och vänder oss istället till vår trygghet - datorskärmarna. No shit. Vi lever inte i det verkliga livet. Vi lever i 1 001 1 11 1 00 1 11 00 1011100 1001 11 01 110110  11 1000111. Det stämmer ju faktiskt. Simsen har rätt. Men tystnaden är olidlig. Det kan han inte ändra på.

Mer musik till folket och john bauer bjuder treorna på siesta-biljetter i år, jaaa!

Min nuvarande mentor agerade psykolog/spåtant i fredags eftermiddag. Vi kämpade verkligen för att komma på vad jag skulle göra åt allting. Vi satt länge och funderade på lösningar. Men ju mer vi diskuterade, desto fler problem dök upp och när det verkligen var dags att gå hem för dagen hade jag nästan mer problem än vad jag haft från början. Dock insåg vi att det skulle krävas ytterligare ett möte, alltså blev detta del 1.

Jag uppskattar denna blonda, fransktalande mattelärare med doctor martens som hade för mycket karisma för att sitta kvar i grottan. Hon är så snäll. Och även om hon inte kan ett smack om media, så vill hon ändå lägga sig i och kolla så att allt är bra. Det är bra.

Om 10 minuter är det vecka 4. Om ungefär 12 timmar kryper min jul-lön in på kontot. Om 9 timmae sitter jag i skolan och har religion och om ungefär 10 timmar sitter jag i skolan och önskar att jag inte hade religion. Får se om det är möjligt att vara effektiv och göra lite foto-c arbete medan 'han' har sina första-klassiga genomgångar.

Hejdå.

Shit. Mina nya svarta byxor bokstavligen skär in i mina höftben när jag sitter ner, men SHIT, vad fina dom är i combo med skorna! Haha, om sanningen ska fram förvånar jag mig själv. När blev jag så jävla fashion?

Varför skriver jag bara om mat? Jag hatar ju mat.

Busted.

Jag har precis klämt i mig en kopp varm choklad med grädde, ett hårdkokt ägg med kaviar, ett grönt äpple och en macka med ost som bara smakade surt. Jag är fortfarande lite hungrig. Om jag känner efter så finns det fortfarande en liten, liten plats kvar för något i magen, får kanske bli middag då?

(Mamma koooom heeem!)

Jag kom på att min lunch idag bestod av nästan en complete toast, det enda som saknades var den goda, tunnt skivade, skinkan från Scan och att den faktiskt var grillad i en toastermaskin. Annars var den okej. Tillsammans med kall skolmjölk och trivsamt sällskap. Vi försökte imitera allt vi kunde komma på från Centralskolan. Försökte tafatt förklara hur roligt det var med "en ugnsfast form" eller "Paul Putt" eller "fett eller bebis, fett eller bebis". Loa fattade ingenting. Lika kul ändå. (Nu när jag tänker efter hade nog Loa varit lite lik Filippa Bark i rätt glasögon..) hah.

In the house of bamboo!

http://www.youtube.com/watch?v=HwqJg3OpUqs

Världens fridfullaste låt med världens fridfullaste människa med världens fridfullaste röst med världens fridfullaste utseende. Vackert fint vackert. Tröttnar aldrig på Mars Argo.

Suicide Birds by Mars Argo