jonnatalarut

Häromdan på tåget såg jag en kille som påminde mig mycket om en skådespelare. En ganska okänd skådespelare som spelar i en film jag tycker mycket om. Ett ganska neutralt utseende med halvlångt, brunt hår och vanliga kläder. En speciell typ av ögon och händer. Efter ett tags fundering kom jag på exakt hur jag tänker. Jag ser i själva verket såna här människor ganska ofta - som är lika skådespelare, som är med i filmer jag gillar - och tänker exakt likadant varje gång. Jag tänker att jag vill lära känna dom. För dom måste vara precis som dom i filmen. Dom måste tänka likadant och prata likadant. Dom ser ju faktiskt ut likadant. Jag vill ha dom som vänner allihop.

"Men Jonna, inte ens de som spelar karaktärerna är som karaktärerna i verkligheten. De är i de flesta fall påhittade människor. Deras tankar är påhittade. Deras ord också." säger den klipska delen av mig.

Men... jag vill leva i en stor fantasi-värld. En värld där saker försvinner ner i svarta hål som i 'Wristcutters' och i en värld där magi existerar som i 'The Illusionist' och gärna i det tomma intet, i en bubbla med ett träd som får gåshud som i 'The Fountain'. Om jag bara blundar tillräckligt hårt och hoppas.

Jag älskar att drömma mig bort i filmernas värld...

Promota företaget - alright!
Vi sitter i entrén på banken. Fem olika UF-företag. Jag vet inte vilket som är mest pinsamt, att 50% av företagen skapar egna smycken och säljer eller att mer än 80% här är blonda och allmänt skitstöriga. Förutom de 15 brudar vi är här såg jag super-forrest innan, men han stack igen (hans bord är space itself). Julstämningen är åtminstone på topp med julmusik och doften av pepparkakor, funderar på att pallra mig bort till glöggbordet och porla upp lite i en plastmugg. Kanske knapra lite oskyldigt på en pepparkaka också?

Nåväl. Den första som kom till mitt bord:
"Hej! Har du hund?"
"Nej! Jag avskyr hundar.."

Good luck, Naoleigh Dogs!

Kunde inte göra annat än stå och gapa de första tio minuterna i butiken. Senast jag jobbade var det mycket när det var hälften av det som var idag. Krångligt? Jag kände mig naturligtvis väldigt obekväm och chockad ett litet tag. Jag visste inte ens att de fanns så mycket människor.. och så mycket giriga människor!
Nåväl. Jag bokstavligen hoppade in i kassan och var som hemma efter 5 min max - JAAAA! Det enda jag kunde tänka var "fan att jag har glömt hur kul det här är". Sälja, slå in, sälja, slå in. Vill du ha det inslaget? Då blir det 239 kronor. NUMMER 89! Du är inte intresserad av att gå med i vår kundklubb? Går det bra med guldigt papper? Ja, vi har öppet köp i 14 dagar. Tack så mycket, hejdåååå!

All kärlek till det här jobbet. Få jobba fysiskt och med människor. Nya människor. Nya intryck. Nya fina grejer! Julmusik och pepparkakor. Melodin från det jävla melodi-ägget och alla äggklockor som folk vrider upp och sen lämnar. "Prrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr". Och doften av nybryggd espresso! Glada kunder, arga kunder. Fina papper och snören och lyckade inslagningar. Vara snabb och effektiv. Sälja dyra saker! And the motherfreakin' best of all... mina kollegor!!

I just love it.

Jag längtar till julafton nu.



(LITEN UPPDATERING PÅ ÖNSKELISTA)

Letters From Berlin, Necklace
http://rocknrose.bigcartel.com/product/letters-from-berlin

http://www.youtube.com/user/pixiwoo

Pro 120 Colors Manly EyeShadow Palette
(inte så dyr som man kan tro)




Prenumeration på tidningen Bon Magazine
http://www.tidningstorget.se/Design_Arkitektur/prenumerera/Bon_Magazine





Ringen Gwang, silverpläterad
http://johannan.noxshop.se/?category_id=23&item_id=1910





De halvt dolda, dvd
http://cdon.se/film/de_halvt_dolda_%282_disc%29-4218222





Nancy Spungen Gun Necklace
http://www.sexpistolsexperience.co.uk/shop/index.php?act=viewProd&productId=8


(rip Nancy)



Casiokids Tshirt, vit
http://www.backstreet-merch.com/bands/cskds/product.asp?item=cskds07






IKEA-ramar, 40x60 (kostar typ 39:-/st)

- - - - - - -


Textilfärger, gärna baser
http://martinscolor.com/default.asp?/lista.asp?id=358~lista






Make Up Store, High Tech Lighter Platina
http://www.makeupstore.se/sesv/products/eyes/high_tech_glitter/platina





Make Up Store, Tri Brow Color
http://www.makeupstore.se/sesv/products/eyes/browcolor/tribrow





Sigma Objektiv, Telezoom (runt 200mm)
...eller ett sånt på bilden ^^






En årsförbrukning av godis
typ..




En peruk, långhårig (ginger eller blond)
Till diverse foto-idéer





Iittala Satumetsä, skålar 0,6 l





Min mamma säger att man alltid kan önska sig.
Nu har jag önskat mig.

Mina tänder ilar. Speciellt två stycken i vänster käke. Jag har väldigt obehagliga återkommande drömmar lite då och då som har med just mina tänder att göra. Jag drömmer att jag inte kan öppna min mun för att käkarna har gått i lås. Den sitter fast. Hur mycket jag än försöker kan jag inte öppna munnen. När jag försöker, gnider två tänder emot varandra, så det gnisslar och svider, och det är dom det gör ont i! Jag kommer ihåg att jag alltid grips av panik, varje gång. Vad kan det betyda?

Någon som drömmer liknande?

 

Is sjö the shit or what?
(Love la familia)

Nu för tiden är det mycket på gång.
Plötsligt är jag sjutton år och sitter i studentkommitén, plötsligt har jag ett eget företag som ska promotas på söndag, plötsligt är jag en låtsas-"skolminister" på Samhälle, plötsligt har jag en mindre bra lärare i matte c som gör allt ointressant och pressat, plötsligt har jag delvis ett riktigt jobb (brevid företaget!), plötsligt är det mörkt när jag går upp och när jag går och lägger mig, plötsligt har en favoritperson och förebild åkt iväg, plötsligt har jag börjat bära rött läppstift, plötsligt ska det börja bli aktuellt med att ta körkort och skaffa lägenhet och barn och villa och vovve...

Be kind, rewind.

(Efter att ha upprepat ordet 'plötsligt' i mitt huvud X antal gånger börjar det låta lite lustigt.)

Jag vet inte ens var jag vill komma med det här..?
Samma som alltid antagligen. Samma som det
alltid kommer att vara...

Jag vill inte bli vuxen, än.

Mörkrummet är en av mina favoritplatser. Om man distinkt bortser från de starka dofterna av kemikalier som lätt ger en den väl omtalade "kemikaliehuvudvärken" och hur man luktar om händerna efteråt. Det är en plats där man inte kan vara annat är kreativ. Jag blev glatt överraskad av mig själv när jag insåg att jag klarade alltihopa helt själv. Med filmframkallningen har man närmare bestämt bara en chans på sig att göra rätt, annars har man förlorat sina fotografier. Ingenting i kroppen fungerar under de sekunderna man kollar om framkallningen gått rätt, det är först när man ser de genonskinliga, inverterade små miniatyrfotografierna på filmrullen som hjärtat sakta börjar slå, blodet börjar pumpa och man tar ett första andetag igen.

För att ni ska få någon slags uppfattningen om hur tidskrävande ett mörkrum är tänker jag berätta hur länge jag var där. Runt fem och en halv timme, utan att överdriva. Under den tiden hann jag bli färdig med ungefär två stycken fotografier. Så petig är jag inte ens i Photoshop.

Tillsammans med tre olika utspädda vätskor, fyra röda lampor, The Mo och The Shins, rinnande vatten (exakt 20 celsiusgrader), A4-papper, sax, Linus klocka med sekundvisare och en vild fantasi stod jag med mig själv och jobbade i måndags. Det var oerhört trevligt, jag brukar vanligtvis inte trivas med att bara umgås med mig själv, men i en mörkrumsmiljö funkar det. Man behöver vara för sig själv. Man behöver fundera. Man behöver vara noggrann.

Terapi. Koncentrar sig på en sak, tydligt mål.
Jag tror det är bra för mig.


Black/white forever

Det slog mig nyligen hur frammåt och kärleksfull man var i mellanstadiet. På den tiden blev jag förtjust så fort en kille tittade på mig. Rodnad. Åh nej, skämmigt! Jag hade en ny kärlek varannan vecka och ett grymt pålitligt sätt att ta reda på om "han var den rätte". Jag kommer inte ihåg vem som lärde mig eller ens om det var någon annan som använde sig av det, men för mig var det ett säkert kort. Genom att skriva upp namnet på sig själv och sin nya kärlek samt ett ord emellan (oftast love eller loves) kunde jag få reda på, bara genom att använda papper och penna, om det var meant to be - i procent.

För enklighetens skull ritade jag upp ett exempel, på mig och linus, som inte slutade alltför väl.. ha-ha

Enligt det här procenttalet hade vi inte passat alls bra ihop i mellanstadiet. För det är en väldigt säker källa, även om det i princip aldrig funkade på riktigt. Sen kunde man ju fuska och byta ord, till ett så att procenttalet blev högre.. Är det någon som känner igen det här och vågar erkänna? Eller var jag helt ensam om detta fenomen?
Kanske ska vi försöka använda oss av detta även i vuxenlivet, för en lite mer spännande vardag?

Kanske inte.

Åh! Hur hög procent har du och jag? Räkna ut och skriv till mig!
Den som har högst kanske vinner något...
"Dam-dam-dam"

Min Tilimininilususs,
(aka Linus..)
I love you!

Innan jag börjar skriva det jag tänkt skriva ikväll måste jag skriva om det här först innan jag skriver om det andra.
Pappar står och packar upp varor i köket då han plötsligt frågar "Har du sett det där 'Sjön suger' någon gång.. det är en bra låt med där, du vet inte vad den heter...?". Nej, visste inte. Han tar datorn till hands och söker, ropar några minuter senare att låten heter 'Det snurrar i min skalle'.
Haha, jag sätter på den i högtalarna. Pappa, lilla pappa, börjar dansa lite lätt och säger "Det här är bra, svängigt!"
Härnäst? "Morsan, ska vi inte göra lite Irish Coffee?"

Det är min pappa det!

---

Nå, för att komma till kvällens huvudämne.

Ugglan och dess symbolik.
"Ugglan är en stark symbol för transformation. I de flesta kulturer med en esoterisk tradition är ugglan ett vördat och ibland skrämmande tecken. Ugglan väckte rädsla eftersom den var en symbol för mörkret och det okända. Sedan tidernas begynnelse har människan varit rädd för mörkret, och ugglan har alltid förknippats med de mörka och okända dimensionerna. Ugglan är också en symbol för den uråldriga visdom som härrör från de inre världarna. För i mörkret finns drömmar visioner och mystiska insikter. Athena den grekiska visdoms gudinnan avbildades med en uggla på axeln som avslöjade inre sanningar för henne. Ugglan ser i mörkret vad andra inte kan se."

Ett litet snabbt utdrag ur en text som handlar om vad ugglan symboliserar. Jag funderar nämligen på att tatuera in just en uggla. Dels för att jag gillar att den symboliserar visdom och "det okända" samt att ugglor har alltid varit vackra i mina ögon. Den ska vara detaljerad med vackra färger. Den ska inte se verklig ut, snarare tvärtom, det ska vara en konstig uggla. Den ska ha enorma ögon och vingarna ska eventuellt vara utbredda.
Jag vill att ugglan ska vara placerad på magen, nedanför bysten, för att behålla symmetrin på kroppen och för att alltid kunna titta ner och se den. Ungefär 10 cm hög. Lite bredare än hög. Jag har försökt skissa lite på hur den ska se ut men kommit underfund med att jag inte är rätt person för det jobbet.
Skälet till att jag blev sugen igen var för att jag drömde att jag hade en jättefin tatuering på armen inatt.
Åh den var så fin.

 

Lite bilder jag letat upp som inspirationskälla. Men hur ska detta gå?

Varför köpa ett par skor för 1400:- när man kan få dom för 700:-

Me [heart] my new purple Docs

När jag lyssnar på musik svävar jag allt som oftast iväg lite för långt. Verklighet blir lätt fantasi. Måsten blir snabbt inte så jävla viktigt längre. När jag går i mittgången av tåget med musik i öronen ritar jag upp en hel Victorias Secret Fashion Show-catwalk-bild framför mig, för om man tänker efter finns det en viss likhet, lång avlång gång med människor som sitter vid sidan om, tittandes, beundrandes, applåderandes.
Nästan iaf. Det blir en lätt egokick sådär på morgonen.

Mitt uppe i min egen lilla värld slår det mig att jag stått och väntat på att Linus bil skulle dyka upp på stationen lite för länge. Tusan! Han är ledig idag - börjar traska. Går automatiskt en annan väg än jag brukar och över mig kommer världens nostalgivåg! Byter till Radiohead i lurarna, mina gudar för ca två år sedan.
Plötsligt var jag 15 år igen. Precis nyfödd på John Bauer, hunnit anpassa mig så smått efter ett par veckor. Livet lekte mer eller mindre, såg fram emot vad lärarna hittat på för tokigt den här gången. Som vanligt passera klotterväggen vid posten, fönstret inrett med tusen smågrejer, krogen "Elefanten" vid svängen (som aldrig varit igång under den tiden jag promenerat förbi), övergångsstället, pizzerian som iprincip bara säljer tre dagar om året (under siesta) och sist men inte minst det lustiga, hyfsat nybyggda, vita huset vars fönster man aldrig kan se in. Jag kräver att få veta vem som bor där, omedelbart.
På den tiden hade inte 60% av min klass redan tagit körkort. Det var ingen som hade växte upp. Det fanns inga egentliga krav på att vi skulle veta vad vi ville bli. "Herregud, jag har tre år på mig att bestämma det, busenkelt!"

Bullshit Jonna, ren bullshit.

Nu sitter du här två och ett halv år senare, om inte ännu mer förvirrad över framtiden än vad du var då. Jag avskyr att bli påmind om att snart finns inte det här livet längre. Komma till skolan, titta på alla kompisar. Vara dum och löjlig. Prata skit. Ha vuxna lärare att se upp till och prata med. Ta det lugnt om man vill ta det lugnt, jobba om man vill jobba. Älska och hata. Dessutom får man göra fel här, för det gör inget, vi är ju bara barn.

Jag är inte vuxen än.

När jag hörde mamma uttala 'Hallux Valgus' tänkte jag automatiskt på något i halsen, men ack så fel jag hade! Mamma stod nämligen och beskådade mina nakna fötter som vilade mot det ljumma badrumsgolvet. "Haluxus Valgusux-vaddå?". Mamma förklarar genast att det ser ut som att min högra stortå växer snett, så att det bildas en knöl på sidan av foten. Tydligen en mycket vanlig åkomma, särskilt hos kvinnor.
Sänker huvudet och granskar fötterna tätt intill varandra. Jag som alltid trott att fötterna ska vara asymmetriska och deformerade, men det stämde ju faktiskt, högra tån växte mer snett än den andra.

Och vilket liv det blir i era huvud nu! Fötter som är så groteska, svettiga och motbjudande. Hur vågar någon skriva ett helt blogginlägg om dessa fula varelser som bara råkar hålla vår balans. Jag vill bara hjälpa.
Om man inte upptäcker detta och går till farbror doktorn i tid kan man behöva operera hela foten vilket kommer att kosta dig en massa pengar och dessutom kan du inte använda foten på ett tag. Och om ni hallux-valgus-människor inte går till doktorn kommer det att bli jobbigt och smärtsamt i framtiden.

Så kom igen nu! Av med eventuella skor och strumpor, tofflor eller vad ni nu bär. Ta en titt på stortårna.
Är det på väg/ser det ut såhär? (Ansträngde mig faktiskt för att hitta en mindre obehaglig bild)




Hoppas ni inte har Hallux Valgus allihopa!

Går till min broder. Simon.

Tid är intressant.
Det finns tid i många olika former. Det finns lång tid, kort tid. Snabb tid. Långsam. Digital eller analog. Tid kan gå baklänges, framlänges. Åt alla möjliga håll. Ibland ställer vi fram tiden, och låter sextio stycken noga uträknade minuter försvinna ut i universum.

Jag har alltid tyckt att det är roligt när de experimenterar med tid i filmer. Memento är ett bra exempel. Och The Butterfly Effect.

Jag gillar det abstrakta i tid. Vi kan inte påverka den, men den påverkar oss. Den bara går och går och går. Den gör oss förbannade, den gör oss lyckliga. Vi blir stressade och lugna. Vi har alltid en viss mängd tid på oss att göra något eller ta oss någonstans. Vi är för det mesta alltid medvetna om vilken tid det är på dygnet. Vi är omringade av små visare eller siffror som skriker. Du är försenad! Du är i god tid! Du måste skynda dig!

Vad jag lite genant ville komma till och erkänna var att jag är en sån fantastiskt tröttsam tidsoptimist.

Min mamma väckte mig runt nio imorse - skönt! tänkte jag. Då har jag hela dagen på mig.
Klockan ett kom jag på att jag ville baka någonting och fick receptet till min systers paradisiskt goda avokado-lime paj (som fyi* egentligen måste stå i frysen tolv timmar). Men attan! Vi har ju varken någon avokado eller lime hemma, måste springa iväg och handla (gissa om jag har blivit bortskämd om jag tycker att det är långt med 300 meter till Domus).
Klockan två ställer jag mig i duschen, säger skarpt åt mig själv att jag ska vara utanför dörren klockan halv tre. Duschar hyfsat kvickt för att vara Jonna den långsamme.
Klockan fem över halv tre står jag och är förtjust över hur fina mina ögonfransar blev trots att mascaran är gammal, bara man kan knepen!
Klockan tio i tre har jag slängt på mig mina nya skor, står och beundrar dom en stund, bara för att vara störig mot mig själv. Kliver utanför dörren och sätter fart mot Willy's Hemma! (Ca 4 kvarter härifrån).
Klockan kvart över fyra virrar jag fortfarande omkring på Willys och försöker lokalisera var tusan dom har placerat digestiven. Finner och gör ett simpelt men elegant glädjeskutt. Kassan tar lite extra tid eftersom kunden framför mig envisats med att just idag göra av med alla sina mynt i plånboken - VIKTIGT att räkna noga.
Klockan halv fem stiger jag innanför dörren och ska börja göra min lilla paj, nu är det bråttom! Vem får inte för sig att kurra om min lilla mage, måste äta något först.
Klockan kvart i fem börjar jag gröpa ur avokadosarna. En av dom är inte mogen nog - fan.

Ringer mamma i all förtvivlan och ber henne köpa en avokado på vägen hem, men hon ska inte hem än.
Nu sitter jag här. Fick just reda på att min syster och hennes sambo ska äta här ikväll.
Min lilla paj hinner inte frysa i ens två timmar innan den ska förtäras av förväntansfulla familjemedlemmar.

Ta inte tiden för givet, Jonna.

Jag är egentligen helt tom i huvudet. Det har hänt något. Det där som ingen vet svaret på. Det där som egentligen händer varje dag, hela tiden. Det där som drabbar människor. Alla människor (men som egentligen aldrig har drabbat just mig). Det där som vi alla delar. Det där som de flesta hinner vara med om minst en gång i sitt liv.

Ni vet, där vi alla kommer sluta upp.

Ni vet, det där stora, blanka och skrämmande frågetecknet i slutet av våra värdefulla liv.

Ni vet, döden.


Min mammas syster blev 49 år gammal. Fredagen den trettonde November somnade hon in. Hon har fött tre fantastiska barn. Hon och mamma har alltid varit tajta, det vet jag. Hon var en mycket fin människa, snäll och omtänksam. Hon hade ett vackert leende och ibland ett strålande humör. Hon var rolig också.
Men vad vet jag?
Jonna, den självupptagne, kände inte sin moster så bra. Reserverad i sitt eget liv, börjar hon plötsligt fråga sig själv: "men vem var min moster egentligen?". Kommer hon få något svar? Vem vet.

Jag tycker inte att man ska låta bli att tala om döden, det är en viktig del av livet. Det är då man slutar leva.

Min närmsta Foto-C uppgift i skolan ska resultera i fem analoga svart/vita fotografier med tema "berör". De här fem fotografierna tänker jag tillägna min moster, min kära moster, som jag alltid har vetat för lite om. De ska vara till dig.

Jag har aldrig känt det här innan.
Någon har försvunnit,
men var?

Moster, ditt namn virvlar i mina tankar.
Jag vet inte var du är, men du måste lova,
var du än är, att du får sova alldeles
för länge och att du får din favorit-frukost
serverad på sängen varje morgon. Lova!
Lova även att du är lycklig och lova
att alltid minnas oss som minns dig.

Vila i harmoni,
vi älskar dig