Jonna talar ut - del sexton
Jag ber om ursäkt med min mildaste röst för att jag inte varit aktiv på en längre tid. Det handlar inte om att jag redan tröttnat på mitt lilla tala ut-tema. Snarare tvärtom - jag vill inget annat än att tala ut. Den senaste veckan har dock gått åt till att hämta andan och försöka tänka efter hur jag själv känner och mår.
Efter i onsdags vet jag knappt vad som är upp eller ner. Det vänder sig i magen så fort jag tänker på det. Sömnen har sagt adjö och ersatts med en besatthet av att prata med nya människor. Från hela världen. Jag är hungrig och mår illa. Jag vet vad klockan är, vilken dag det är - men jag står mentalt fortfarande kvar någonstans i mitten av november. Den trettonde. Min hjärna har trillat av och springer efter. Hinner inte med.
Begravningen för min moster var både det vackraste och det otäckaste jag varit med om i mitt liv. Det har aldrig tidigare gjort så ont att se sina närmänniskor gråta. Tänkvärd musik spelades. Blommorna strålade i färger. Under ett par minuter kom t om solen fram och bäddade in kyrkans insida i ett praktfullt ljus. De 10 näsdukarna som jag plockat på mig hemma innan vi gick utanför dörren (ifall jag skulle bli lite tårögd..) gick åt snabbare än vad jag var beredd på. Inte hade jag en aning om att mina känslor var så starka.
Prästen talade. Gjorde sitt bästa för att trösta oss eller få oss att förstå. Ingen förstod nog. Det går inte att förstå.
(Skrivet fredagen den 4:e december)
Jag har spenderat större delen av dagen med min mamma. Och en mindre del med pappa också. Vi bestämde att det var dags för det årliga lusse-baket. Doften av saffran och jäst gjorde mig alldeles yr av julvärme. Klassiska julskivan på i köket och mycket prat om allt. Dessutom bjuder min mamma mig på en klippning hos Myran&Malkolm på måndag - vilken ren lycka. Efter baket och en massa julklappsfunderingar åt vi fyllda pitabröd (vilket resulterar i att jag knappt kan andas så mätt jag är).
Nu råkar det vara tisdag idag. Sitter hungrig och akutförkyld i skolan. Huvudvärk sen stunden i mörkrummet. Vi har provat studentmössor idag. Det var två överivriga och entusiastiska tjejer som höll i det. "Är ni med?!" dök upp ett antal gånger. Vi var inte riktigt lika exalterade över situationen.
Efter i onsdags vet jag knappt vad som är upp eller ner. Det vänder sig i magen så fort jag tänker på det. Sömnen har sagt adjö och ersatts med en besatthet av att prata med nya människor. Från hela världen. Jag är hungrig och mår illa. Jag vet vad klockan är, vilken dag det är - men jag står mentalt fortfarande kvar någonstans i mitten av november. Den trettonde. Min hjärna har trillat av och springer efter. Hinner inte med.
Begravningen för min moster var både det vackraste och det otäckaste jag varit med om i mitt liv. Det har aldrig tidigare gjort så ont att se sina närmänniskor gråta. Tänkvärd musik spelades. Blommorna strålade i färger. Under ett par minuter kom t om solen fram och bäddade in kyrkans insida i ett praktfullt ljus. De 10 näsdukarna som jag plockat på mig hemma innan vi gick utanför dörren (ifall jag skulle bli lite tårögd..) gick åt snabbare än vad jag var beredd på. Inte hade jag en aning om att mina känslor var så starka.
Prästen talade. Gjorde sitt bästa för att trösta oss eller få oss att förstå. Ingen förstod nog. Det går inte att förstå.
(Skrivet fredagen den 4:e december)
Jag har spenderat större delen av dagen med min mamma. Och en mindre del med pappa också. Vi bestämde att det var dags för det årliga lusse-baket. Doften av saffran och jäst gjorde mig alldeles yr av julvärme. Klassiska julskivan på i köket och mycket prat om allt. Dessutom bjuder min mamma mig på en klippning hos Myran&Malkolm på måndag - vilken ren lycka. Efter baket och en massa julklappsfunderingar åt vi fyllda pitabröd (vilket resulterar i att jag knappt kan andas så mätt jag är).
Nu råkar det vara tisdag idag. Sitter hungrig och akutförkyld i skolan. Huvudvärk sen stunden i mörkrummet. Vi har provat studentmössor idag. Det var två överivriga och entusiastiska tjejer som höll i det. "Är ni med?!" dök upp ett antal gånger. Vi var inte riktigt lika exalterade över situationen.
Kommentarer
Trackback
