jonnatalarut

Här sitter jag, med min oöppnade puckoförpackning (extra kakao) och ett ljus tänt för att markera att det är vinter och kyligt. Fyra dagar höll det. Eller egentligen fyra och en halv, för jag har ett halvt opublicerat inlägg om vad kärlek är. Ni vet vad jag menar. I mitt försvar krånglade telia med vårt bredband femte eller sjätte dagen och jag kunde alltså inte nå the world wide web. Den var utom räckhåll för mig och mina halvskrivsugna fingrar.
Och visst, sen kom åter anslutningen tillbaka. Men inte min vilja.

Jag tror det handlar om det här med viljan som sen kombineras med något dom kallar tidsbrist. Tillsammans orsakar dom en idétorka och jag vet inte hur det är för er men för mig är det en ond dvala som bara vissa människor eller händelser eller saker kan väcka mig ifrån.

En bok som jag precis börjat läsa har stort potential till att vara en sådan sak. Jag fick låna den av min återfunna, goda vän Samuel. Hade jag inte tagit upp den boken direkt när jag vaknade imorse och börjat dagen med en och en halvtimmes läsning hade jag troligtvis inte suttit här just nu. Med ett ljus tänt och ett glas helt nyöppnad pucko (extra kakao), fingrarna på tangentbordet. En timme och femtiotvå minuter till jobbet kallar.

Jag vet inte om jag kommer fullfölja min challenge. Jag har redan misslyckats brutalt, men känner ändå någon slags vilja att fullfölja. Fast inte i så pass pressat schema (och jag förstår att utmaningen förlorar hela sin mening och charm i och med detta). Men jag tar det i min egen takt helt enkelt. Jag gillar inte att erkänna det för mig själv, men jag är vuxen nu, jag har helt enkelt inte tid. Jag önskar att jag hade mer tid.

Jaja, ungar, sitt inte uppe och vänta på publicerade inlägg. I helgen är jag ledig för första gången på tolv dagar och det tänker jag fira genom att följa med några av mina närmaste upp till göteborg. Det tänker jag göra.

Vi hörs snart igen.