jonnatalarut

Det är retligt. Det är retligt att snubbla vid mållinjen. Det är retligt att det är så stor skillnad på plats 24 och plats 25. Det är fruktansvärt retligt när man vet att det är så livsavgörande. Om en vecka vet jag. Om en vecka vet jag vad jag gör de närmsta två åren, eller inte gör.

Klick

Jag tar en så kallade tuppis på soffan och rycker till i nöjda drömmar om speglar och rikssvenskars häpna miner. Jag ska fan visa dom, Skåne ska marschera in och visa dom. En numera dödstrött jonna ska för - vad det känns som - sjuttiofemte gången denna veckan sätta sig ner med sin otåligt röriga kropp och redigera.

Detta jävla redigerandet.

"Nej" sa jag till mig själv och tänkte att det här kommer inte funka. Nu behöver vi fläska på med stearinljus, Michael Jackson, långkalsonger och kaffeautomats-choklad. Ska jag kunna leverera 100 st bilder innan klockan tolv bör ju denna mirakelkur av feel-good göra susen.

Backs to works.

Radiohead är och har alltid varit min bästa vän under riktigt dåliga livssituationer/kärlekskriser.

Och se, nu har vi funnit varandra igen.

Jag har fått djupa cravings efter att få färga håret svart.

Mitt i denna långtråkighetens stund sitter jag och tittar på gamla bilder från göteborg. Jag saknar allt den semestern hade att erbjuda. Det var bara jag, pontus och hela göteborg. Och det räckte. Jag kände det då och känner det än idag. Det är allt som behövs.

Jag och pontus och göteborg.

 

Jag hade gjort vad som helst för att få vakna upp med pontus i göteborg imorgon.
Men det är inte meningen riktigt än tror jag.

Snart.

Jag älskar dig ponti.

Känner mig tämligen lugn och harmonisk idag, just idag. Har precis blivit färdig med att försiktigt riva bort alla fotografier till mitt 'jag blir skitglad utav...'-kollage. Satte upp dom i en sporadisk klump på väggen istället. Kom fram till att jag hatar kollage. Och gult.

Jag borde i denna stund, som så många andra stunder, studera körkortsteori. Men finner detta så förbannat tråkigt och outhärdligt, så jag letar anledningar till att behöva göra annat. Felet är att detta ligger allra högst upp på min prioriteringslista och att det helt enkelt inte finns något annat i hela världen som jag behöver göra mer än plugga.

Och trots lugnet som vilar över min kropp idag kan jag inte sluta studsa lite inombords med jämna mellanrum. För om ganska exakt två veckor smäller dörrarna upp till Siesta igen och som vanligt blir jag lite extra hype vid den här tiden på året. Artister som definitvt ska försöka ses: kooks, wolfmother, smk, crookers, svenska björnstammen och her bright skies. Resterande tid kommer spenderas på campingen, hos min bror, eller någonstans däremellan.

Men först plugga!

En kass vår har hunnit förbi mitt liv. Våren tvånollettett. Jag sitter i ren desperation på golvet i mitten av mitt rum med fotografier utspridda. Tejpen till höger. Framför mig ligger ett stort solgult ark, i mitten står det ordagrant 'jag blir skitglad utav...', skrivet många gånger på varandra med en kolsvart spritpenna. För att poängtera att jag verkligen menar det.

Runt omkring rubriken har jag hunnit skriva ner ett par grejer. Relativt självklara/vanliga ting såsom mina syskon, pontus, föräldrar, minnen från gymnasiet, skapande, festivaler, vänner och så vidare. Jag tröttnade ganska fort men tanken var att ge mig själv ett tappert försök till att hitta den där inre glädjen för livet.

Tro mig, det har varit så mycket värre.

Fotografierna i sig gör mig glad. Minnen för livet. Många av dom föreställer personer som jag tycker väldigt mycket om, eller ja, nu när jag tittar efter så är det bara sådana bilder. Porträtt på personer som mer eller mindre berört mig. Som kort och gott 'jag blir skitglad utav...'

Men tillbaka till mitt bakslag till vår. Jag var ivrig. Ivrig att komma iväg och börja leva. Jag var redo att lämna (nästan) hela mitt liv bakom mig på en sekund för att sticka iväg till Göteborg med pontus. Bo, jobba, äta, leva. Nappa upp en ny accent. Hitta nya bekantskaper. Bli riktigt goa gubbar så att säga.

Men med storartad iver, kommer också ett bräckligt tålamod.

Vi provade allt (trodde jag). Sökte jobb, sökte lägenheter, sökte kontakter. Tills mitt tålamod tog slut och jag var tvungen att börja inse faktum. Min fyndiga plan skulle inte gå att genomföra. Speciellt inte om vi var arbetslösa, panka och halvdeprimerade.

Vilket på något vänster har ledit mig till var jag sitter idag. På mitt golv. I mitt rum. Hemma hos mamma och pappa. Jag har tallrikar och köksmaskiner och handdukar som ligger och väntar i skåpen. Redo att få ett eget hem, precis som jag.

Fördelen med den här jävla våren är väl att jag har lärt mig att köra bil.
Och köpt en.

Ingen bil. Ingen lägenhet. Inget jobb.

Jag kommer alltid vara emot att detaljerat dela med mig om vad som händer i mitt liv. Jag kommer aldrig känna ett behov av att alla ska veta allt om mig. Hör och häpna ungdomar - jag tror att livet sträcker sig längre än www.facebook.com. Vilket många inte verkar hålla med mig om. Det är ett ständigt tjatande om att jag inte har valt att sälja min själ och min tid till ett community som bygger på snokande.

Här sitter jag, med min oöppnade puckoförpackning (extra kakao) och ett ljus tänt för att markera att det är vinter och kyligt. Fyra dagar höll det. Eller egentligen fyra och en halv, för jag har ett halvt opublicerat inlägg om vad kärlek är. Ni vet vad jag menar. I mitt försvar krånglade telia med vårt bredband femte eller sjätte dagen och jag kunde alltså inte nå the world wide web. Den var utom räckhåll för mig och mina halvskrivsugna fingrar.
Och visst, sen kom åter anslutningen tillbaka. Men inte min vilja.

Jag tror det handlar om det här med viljan som sen kombineras med något dom kallar tidsbrist. Tillsammans orsakar dom en idétorka och jag vet inte hur det är för er men för mig är det en ond dvala som bara vissa människor eller händelser eller saker kan väcka mig ifrån.

En bok som jag precis börjat läsa har stort potential till att vara en sådan sak. Jag fick låna den av min återfunna, goda vän Samuel. Hade jag inte tagit upp den boken direkt när jag vaknade imorse och börjat dagen med en och en halvtimmes läsning hade jag troligtvis inte suttit här just nu. Med ett ljus tänt och ett glas helt nyöppnad pucko (extra kakao), fingrarna på tangentbordet. En timme och femtiotvå minuter till jobbet kallar.

Jag vet inte om jag kommer fullfölja min challenge. Jag har redan misslyckats brutalt, men känner ändå någon slags vilja att fullfölja. Fast inte i så pass pressat schema (och jag förstår att utmaningen förlorar hela sin mening och charm i och med detta). Men jag tar det i min egen takt helt enkelt. Jag gillar inte att erkänna det för mig själv, men jag är vuxen nu, jag har helt enkelt inte tid. Jag önskar att jag hade mer tid.

Jaja, ungar, sitt inte uppe och vänta på publicerade inlägg. I helgen är jag ledig för första gången på tolv dagar och det tänker jag fira genom att följa med några av mina närmaste upp till göteborg. Det tänker jag göra.

Vi hörs snart igen.

(Söndag)

Natten mellan lördag och söndag vaknade jag minst 24 gånger av att jag var uttorkad och törstig. Troligtvis pga lördagens alkoholintag, jag har en otrolig tendens att dricka flera litrar oboy morgonen efter, just för att jag aldrig slutar bli törstig. Nåväl. Efter att ha gnällt lite på pontus och tittat på big bang thoery i sängen gick vi upp för att äta frukost.

Bestod utav:
150 muggar oboy
1 mellankokt ägg med kaviar
2-3 rostade mackor
1 glas färskpressad apelsinjuice

När jag äntligen skulle få andas ut och bara ta vara på min helt lediga, oplanerade söndag ringde pontus mamma och frågade om vi ville komma hem till dom på kalkonmiddag. Tja, varför inte? Duschar och packar och klär på oss på mindre än en timme (duktigt för att vara oss, läs: mig) och hinner med ersättningsbussen till hässleholm på en millisekund. Sedan får vi äran att sitta och vänta i hässleholm i 40 minuter, tack gode gud för pressbyrån. Pontus bjöd mig på pucko och vi studerade hur otroligt många olika tidningar det finns (och vilken fantastisk oordning dom har på dom).

Väl hemma i markaryd har familjen, inklusive mormor och morfar, dukat fint och vi slår oss ner för att äta en gammal hederlig kalkonmiddag.

Bestod utav:
Skuren kalkon
Potatisar
Sås
Kokta grönsaker
Hemmagjord ättiksgurka
Vinbärsgelé
Äppelcider

Efter middagen satte vi oss av någon lustig anledning i bilen för att köra 300 meter till byns järnvägskiosk. Där hyrde vi en kass thriller och köpte otroligt gott godis. Som vi åt.

Där har ni det, söndagens "det här åt jag idag"
lustigt ämne.

Fram tills för ett par år sen inbillade jag mig att mina föräldrar bara var ett irritationsobjekt. Två personer som sa åt mig vad jag skulle göra och inte göra - bara för att irritera mig. Jag uppskattade inte det faktum att dom alltid hjälpte mig med skolarbete, lagade mat åt mig och faktiskt såg till att jag mådde bra. Nej det var först när jag blev lite äldre och fick deras förtroende som det faktiskt blev roligt att umgås med dom.

Jag tror att mycket hade att göra med att dom bytte livsstil. När mina äldre syskon lämnat boet och boet blev för stort för oss tre som var kvar flyttade vi till en fantastisk lägenhet inne i staden. Pappa fick drastiskt byta jobb och gick från inbiten ingenjör till inspirerande interiör/fastighets-fotograf. Och mamma är inte långt därefter.

Dom har sina skrivna ritualer. Melodikrysset klockan tio på lördagar, de svarta trekantiga tallrikarna har sin plats i diskmaskinen, man får bara tända den ena lampan i köket för att dom tycker den andra är irriterande, man skall alltid torka av glasdörrarna efter att man duschat... och så vidare. Och visst, dessa kan vara krävande men övergår lika snabbt till charmerande när man inser hur mycket tanke och funderingar det ligger bakom. Speciellt pappas.

Min syn på mamma och pappa förändrades även drastiskt när jag insåg hur roligt det var att dricka tillsammans med dom. Plötsligt kom pappa på saker som "pappadansen" och mamma fnittrar alltid så hysteriskt när hon inte är nykter. Och även vid dessa tillfällen har jag lyckats samla förtroende som har gjort det lättare att leva med dom.

Jag vet att det tidigare har påståtts annat från andra, men här är sanningen: jag har världens bästa föräldrar.
Jag, min bror och min syster har världens bästa föräldrar.

Min första kärlek var en konstig första kärlek. Och nu pratar jag inte om mellanstadiets första förtjusning av det motsatta könet. Nej, fjorton-femton år, mycket lättberörd ungdom framför datorn på sitt rum i källaren. Jag fann den såkallade kärleken i internets stora, mörka skogar. Det var någonstans mellan de täckningslösa telefonsamtalen och samkärleken till djungelvrål som jag kände att: nej, jag är nog fan kär i den här människan.

Problemet: han bodde 45 mil ifrån mig

Allting var nytt och spännande, jag hade aldrig mött en liknande person förut. Han var konstig och pratade konstigt och jag tyckte om honom. Det var lustigt med första mötet. En person som man bara sett på bild och pratat med i telefon. En riktig människa, som kom enda hit för att träffa mig. Vi sa våra första riktiga ord till varandra inne på Pressbyrån. Jag har starka minnesbilder av att han alltid drog upp sina byxor med jämna mellanrum. Dom kasade väl helt enkelt, trots skärpåtgärd.

Efter MÅNGA om och men från mina föräldrars sida fick jag äntligen hälsa på honom i hans hemstad. Vilket var häftigt. Med många nya ansikten varje dag. Varav ett jag faktiskt tagit upp kontakten med igen och träffade senast i tisdags. Det öppnade mycket nya tankar och funderingar i mitt då ganska begränsade huvud. Och visst trivdes jag. Jag hade ju tjatat till mig att spendera mer än en vecka, 45 mil hemifrån. Det kändes fritt.

Av någon konstig anledning har jag väldigt svårt för att minnas stora delar av den tiden. Jag har funderat mycket över det och alltid kommit fram till att jag var väldigt instängd i mig själv och nästan påväg till deprimerad. Jag kommer ihåg att vi spenderade en del tid i deras replokal och jag fick följa med dom på spelningar. Jag kommer även ihåg sena nätter och framför allt sena frukostar. Resterande är tyvärr för blurrigt för att förklara.

Men som med allt annat måste det ta slut någon gång, på en del tråkiga grunder. Min sista kväll i Nyköping spenderade jag med honom och en kille vid namn Klas, uppe på ett berg med utsikt över staden. Vi tände en brasa och satt och rökte vattenpipa tills alla stjärnorna lyste klart på himlen.