jonnatalarut

Jag lunkade raskt till tåget imorse. Det såg ut som att alla rökte och kylan bet i mina naglar. Min snoriga näsa blev till is och mina ögon kallblå. Till och med det lilla partiet mellan knäna och där skon slutar darrade av kyla. Jag gick nästan genom hela Öresundståget för att finna en plats + 1. För jag är svensk, det ligger i min natur att jag vill ha en ledig plats brevid mig. Jag fann en + 1 i den tysta kupén. Det förvånade mig hur skönt det var med tystnad. Tystnaden var som musik. Det kändes bra att lyssna på den.

När jag däremot kom in i klassrummet var inte tystnaden som musik längre. Jo förrsten, den var som dålig musik. Religionkunskap med en lärare som ser exakt ut som en Sims-karaktär. Hår, kläder, hållning. Han rör sig så också. Och jag skäms lite som hellre uppmärksammar det än att faktiskt lyssna på det viktiga. Han pratar om liv och död. Avundas honom som vågar öppna upp sig när allt jag kan tänka på är att en i klassen har vita Team Sportia-strumpor.

Det är ju nu vi ska ta reda på vad vi tror på.

Han berättade för oss att vi lever i en bubbla, vi ser bort från det viktiga i livet och vänder oss istället till vår trygghet - datorskärmarna. No shit. Vi lever inte i det verkliga livet. Vi lever i 1 001 1 11 1 00 1 11 00 1011100 1001 11 01 110110  11 1000111. Det stämmer ju faktiskt. Simsen har rätt. Men tystnaden är olidlig. Det kan han inte ändra på.

Mer musik till folket och john bauer bjuder treorna på siesta-biljetter i år, jaaa!