jonnatalarut

Jag och jag och jag gick ju och fyllde myndig för två veckor sedan.

Dagen i bilder:

Naturligtvis startade jag den stora Dagen med
Oboy.
Vuxet.

Plötsligt befann vi oss i den tysta kupén påväg mot helsingborg,
där bjöds det på mousserande vin.
"Ssshhhh!"

ARTON!

Brür unt süster (unt bajs),
vad hade jag gjort utan er?

"filippa-bark-kärlek"

On a boat!
Vi placerade oss på en av båtarna och började "tura" som man så fint kallar det.
Förrätt: Bruschetta (Yum)

Troligtvis den finaste kombon man kan hitta.




Testning av nya teleobjektivet som jag fick av mammy and daddy!

Varmrätt: OXFILLE!
Heaven.

(Bry dig inte om dom, dom är bara fulla)

Fick äntligen min bisarrt vackra ring.
Merci S&E

Hjorten min

Emelies bröst ville vara med på bild, as always.

Sister with the cosmo och efterätt.

Tack för att ni ville följa med bästisar!
Love you

"G-g-g-gardiner"
Tack världens bästa mamma och pappa för min 18års dag!
(Fyi: mamma däckade först)

Puss baby! Tack för att du stod ut med fam Wäreby

Undrar hur varm soppan är? Jag håller upp en sked flytande mat i ljuset för att titta efter eventuell ånga. Missbedömmer förstås vinkeln på skeden och spiller ner hela bordet. Förvånande att man kan spilla ut två helt olika grejer inom loppet av två minuter. Jag kanske är trött?

Kom ju faktiskt på mig själv med att ha glömt sätta på mascara. Det glömmer man väl bara inte?

Eller är jag bara förkyld. Jag har varit det dom senaste 23 veckorna känns det som. Men det är kanske inte heller speciellt konstigt med tanke på att den sista snön smälte bort den 21:e mars. En dag efter vårdagsjämningen. Det är väl då det ska bli vår? Ingenting verkar stämma längre...

Mina två mackor har bestämt sig för att inte samarbeta. "Smörgåspapper" tänker jag "det hade varit störtbra!". Men det är försent nu. Mackorna är redan bredda och sossarna vill göra incest lagligt. DET ÄR KÖRT.

Insidan av min högra tumme ser ut att ha blivit besökt av motorsågsmassakern (attpropå incest) efter alla dessa oändliga metrar av presentband som har lockats. Om man har tur färgar banden av sig lite på skinnet också, så är det helt plötsligt party på min tumme.

Runt min hals idag hänger min nya beskyddare, min lila uggla. Han ska göra mig klokare och jag tror det funkar. Bara han inte flaxar iväg.

Utanför fönstret skiner eftermiddagssolen (något jag inte fått uppleva på ett par månader). Men den bäddar in mig i hoppfull lycka och värme. Även om jag vet att det en trappa ner står och väntar en tvär surkärring.

Och som vanligt har tiden en tendens att gå fortare än man tror. Hade väntat mig många fler tankar under 30 minuter ensam i ett tyst fikarum, men såhär blev resultatet.

Frukost och ensam allsång till Pictures of you, det är nästan strängt förbjudet att inte börja en regnig tisdag så. Medan batteriet långsamt tackar för sig och tiden att göra sig klar börjar rinna iväg, ryser jag i hela kroppen åt den fantastiska texten. If only I had thought of the right words, I could have hold on to your heart. If only I'd thought of the right words, I wouldn't be breaking apart all my pictures of you. Gift dig med mig nu Robert Smith!

Shit shit shit shit shit shit shit shit shit.

Är JAG verkligen 18?!

"Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra annat" påstod en minimalisk etikett på jobbet häromdagen. Fick mig att heja till. Stanna upp. Sätta ingenting i halsen. Är det så egentligen? Vi har inte tid att leva. För vi måste oroa oss för pengar och familj och om man glömde tvättiden eller inte. Mycket mer hann jag inte fundera på livet innan jag blev upptagen med att göra annat.

Sen dess har jag farit hit och dit mellan städer i och utanför Skåne. Jag och tredje dubbelsätet på vänster sida i den bakre delen av bussen har blivit goda vänner. Han låter mig alltid luta mig mot honom så att jag kan sova. Och jag som trodde att jag var en äkta tåg-människa har gått och fallit pladask för långa månskensbussturer och mysiga hemmakvällar. Även om Skånetrafiken RÅNAR mig på pengar varje gång. "Upp med händerna och betala 40 spänn för att åka 69,7 km".

Påväg mot en slagsmålskväll i fredags hann det hända ett och annat. Bland annat fick vi besök av två stycken skeptiska skapelser av varsitt kön. De studerade länge våra resekort, från alla håll och kanter (som att de sökte varje chans att få säga "De här korten är fejk!!") Till slut gav de oss tummarna upp för att vi var duktiga och hade en alkoholfri fredagkväll på tåget mot Helsingborg trots att det klart och tydligt låg ett tomt paket starkvin på det lilla bordet.

Det var första gången jag såg Slagsmålsklubben. Och jag måste säga att jag hade hoppats på mer. Visst, synth i all ära. SMK gör fantastisk musik som man blir glad och sprallig av men vad hände med själva publikkontakten? Att bara stå koncentrerade vid sina synthar alla sex stycken slagsmålsklubbare och förlita sig på att musiken skulle få publiken att hoppa rundor var inget vinnande koncept - inte för mig åtminstone. Björn gjorde ett tappert försök att snacka mellan låtarna, all kärlek till dessa ordformuleringar, men det gick inte riktigt hela vägen. Det var först när de avslutade med Sponsered by destiny, förbandet kom in och hoppade med självlysande såpbubblor och konfetti, samt att de började riva hela lokalens inredning som det blev intressant. Hm?

Lördag morgon bar det iväg till jobbet, sjätte dagen i rad. Det tog inte lång tid innan mat/sömn/energi-bristen kickade in och efter en utskällning (från en kund) brast det totalt. Allt blev bara en enda röra! När jag vet att man för allt i världen absolut inte ska ta åt sig något av det kunden säger som är negativt så stod jag som en öppen bok medan hon bokstavligen ordmisshandlade mig. Ord som egentligen skulle beskriva hur arg hon var på situationen men som istället beskrev hur arg hon var på mig personligen. Mig. Jonna.

Det allra bästa var att det var ett så obetydligt problem. Det var så litet att det knappt borde kallas problem. Det skulle snarare klassas som en liten svårighet. Ingen hade dött. Inget hade brunnit upp. Skatten hade inte höjts. Hon kan inte ens ha missat tvättiden. För hon gjorde det väldigt klart för sig hur hon bodde. Och speciellt hur långt ifrån stan hon bodde då hon krävde kompensation för de ynka 10,4 km extra hon behövt köra.
ÅH STACKARS DIG DITT SINNESSLÖA MONSTER!

Det är ett minst sagt händelserikt jobb jag gått och fått mig. Som bland annat fått mig att inse hur mycket elaka människor det finns. Men också att det finns en del guldmynt. Som förstår att man är en människa av kött och blod.

Jag har en bror. Han är pendlare och gillar ambrosiakaka. Han är jättemetal mot mina föräldrars vilja. Vi har likadana näsor. Sen kan han spela gh-trummor som en idiot också. Men han ogillar starkt plåster. Och även om han har suttit framför datorn sen 13 års ålder tror jag att han är hantverkare i blodet. Han kan imitera vem som helst förutom pappa. Och för exakt 24 år sedan föddes han. Då såg han nog lite äcklig ut, men idag är han världens sötaste.

 

JAG ÄLSKAR DIG KÄRA BRODER
och saknar minsann!

(Grattis pussy)

Ger böckerna på nattduksbordet en snabb rannsakan. Drygt tio pocketböcker, alla med märkliga och intressanta omslag. En salig blandning av Gardell/Strauss/Ron Jeremy/Stieg Larsson. Många bra historier. Problemet är att alla är halvlästa. Den ena efter den andra påbörjad utan att ha läst färdigt den förra. Dom ligger där och väntar på mig medan dammkorn efter dammkorn letar sig till de tomma ytorna.

Jag halvligger i min säng och lyssnar på en musiklista gjord med kärlek. Likt mammas kanelbullar. Hon har alltid påstått att hennes bullar blir så goda för att hon bakar dom med kärlek. Vad är det för knarkteori egentligen? (Plötsligt dyker det upp en stark bild av mamma iklädd utsvängda jeans med stort fluffigt hår, dansandes rundor i ett kök med en joint i ena handen och en påse mjöl i den andra). "Kärlek" var det ja!

Nu ska jag göra en lista.

Jag vill stampa ungefär varannan kund på tårna. Inte nudda vid lite lätt eller ge någon slags foot-to-foot-masage utan snarare drämma ner hälen med all min kraft på deras ynkliga små tår. Deras ynkliga små tår som sitter fast på deras ynkliga små kroppar. Ynkliga små kroppar som har mage att vara otacksamma och bittra. "Hittar du inte det glaset bland alla 7,294 olika sorter? Ska jag hjälpa dig?" he-he-he-he-he. Nej tack. *Ger världens största fejkleende och försöker skratta bort mitt plötsliga illamående över mänskligheten*

Det är tur att min syster alltid finns inom räckhåll. För när man inte får stampa kunderna på tårna, är det bra att få berätta för någon hur den människan nyss betedde sig. Eller vad den hade för rolig mustasch, eller vad den precis kallade "villeroy och bock". Det är kul att reflektera över människor överhuvudtaget. Det finns så många olika. Men flest onda.

Nu händer det grejer hela tiden.

Medan jag pillar ut något irriterande ur mitt öga med vänster hand och skriver det här med höger hand, har jag fortfarande tillräckligt mycket hjärnkapacitet till att irritera mig på tv-reklamen. Apotekhjärtat's reklammusik - Detektivbyrån. Nu får det väl räcka!
Något mer som får räcka är mitt högra såkallade "ben". Det har fått för sig att jag tycker det är ganska behagligt att ha kramp en gång i halvtimmen. Det är inte ens värt att kalla det ens ben längre. Nu är det bara något som råkar finnas där. En Krumulsk. (Som dansar till Outkast)

Mitt hår är inte grått längre - ett glädjeskutt! Som slutar med kramp, självklart. Nej nu går det mer åt det lila/orange/röda-hållet. Inte alls dumt tänkt av den där Amandan. Hon kände sig kanske lite småskyldig till att jag gått och blivit 60 år äldre under en natt eller två.

Jonna <3 hår
Egentligen vill jag få slut helt på badrumsfotograferandet som är det enda för tillfället. "Åh, nytt hår, måste fota". Bu. På. Mig. Har fortfarande inte fått tillbaka min inspiration by the way, men det kunde du kanske räkna ut själv.
Idag var första dagen på jobbet! Bara fem veckor kvar. Börjar skolan igen lagom till våren förhoppningsvis. Om vi nu någonsin får någon vår?

För årets vårjacka har redan inhandlats. Samt att det börjar klia i fingrarna efter varma kvällar, filtar på gräset och dessa oändligt många vattenpips-smaker. Sandstränder och regelbundna balkongbesök. Färgerna. Dofterna.

Nog om mig. Jag har en ny idol. Hon skriver. Det är lite skämmigt att läsa sina egna texter efter att man har läst hennes. Mitt huvud säger till mig att jag aldrig kommer nå upp till hennes nivå, men jag vill nästan inget hellre.
http://scuq.se/wordpress/

Just det.