jonnatalarut

"Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra annat" påstod en minimalisk etikett på jobbet häromdagen. Fick mig att heja till. Stanna upp. Sätta ingenting i halsen. Är det så egentligen? Vi har inte tid att leva. För vi måste oroa oss för pengar och familj och om man glömde tvättiden eller inte. Mycket mer hann jag inte fundera på livet innan jag blev upptagen med att göra annat.

Sen dess har jag farit hit och dit mellan städer i och utanför Skåne. Jag och tredje dubbelsätet på vänster sida i den bakre delen av bussen har blivit goda vänner. Han låter mig alltid luta mig mot honom så att jag kan sova. Och jag som trodde att jag var en äkta tåg-människa har gått och fallit pladask för långa månskensbussturer och mysiga hemmakvällar. Även om Skånetrafiken RÅNAR mig på pengar varje gång. "Upp med händerna och betala 40 spänn för att åka 69,7 km".

Påväg mot en slagsmålskväll i fredags hann det hända ett och annat. Bland annat fick vi besök av två stycken skeptiska skapelser av varsitt kön. De studerade länge våra resekort, från alla håll och kanter (som att de sökte varje chans att få säga "De här korten är fejk!!") Till slut gav de oss tummarna upp för att vi var duktiga och hade en alkoholfri fredagkväll på tåget mot Helsingborg trots att det klart och tydligt låg ett tomt paket starkvin på det lilla bordet.

Det var första gången jag såg Slagsmålsklubben. Och jag måste säga att jag hade hoppats på mer. Visst, synth i all ära. SMK gör fantastisk musik som man blir glad och sprallig av men vad hände med själva publikkontakten? Att bara stå koncentrerade vid sina synthar alla sex stycken slagsmålsklubbare och förlita sig på att musiken skulle få publiken att hoppa rundor var inget vinnande koncept - inte för mig åtminstone. Björn gjorde ett tappert försök att snacka mellan låtarna, all kärlek till dessa ordformuleringar, men det gick inte riktigt hela vägen. Det var först när de avslutade med Sponsered by destiny, förbandet kom in och hoppade med självlysande såpbubblor och konfetti, samt att de började riva hela lokalens inredning som det blev intressant. Hm?

Lördag morgon bar det iväg till jobbet, sjätte dagen i rad. Det tog inte lång tid innan mat/sömn/energi-bristen kickade in och efter en utskällning (från en kund) brast det totalt. Allt blev bara en enda röra! När jag vet att man för allt i världen absolut inte ska ta åt sig något av det kunden säger som är negativt så stod jag som en öppen bok medan hon bokstavligen ordmisshandlade mig. Ord som egentligen skulle beskriva hur arg hon var på situationen men som istället beskrev hur arg hon var på mig personligen. Mig. Jonna.

Det allra bästa var att det var ett så obetydligt problem. Det var så litet att det knappt borde kallas problem. Det skulle snarare klassas som en liten svårighet. Ingen hade dött. Inget hade brunnit upp. Skatten hade inte höjts. Hon kan inte ens ha missat tvättiden. För hon gjorde det väldigt klart för sig hur hon bodde. Och speciellt hur långt ifrån stan hon bodde då hon krävde kompensation för de ynka 10,4 km extra hon behövt köra.
ÅH STACKARS DIG DITT SINNESSLÖA MONSTER!

Det är ett minst sagt händelserikt jobb jag gått och fått mig. Som bland annat fått mig att inse hur mycket elaka människor det finns. Men också att det finns en del guldmynt. Som förstår att man är en människa av kött och blod.