jonnatalarut

Jag pendlar mellan stolthetens självständighet och skräckens ensamhet. Jag är så rädd för att vara ensam, men samtidigt så fruktansvärt rädd för att inte få ut allt av livet. Jag är rädd att jag som gammal kommer tänka tillbaka och ångra mig. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: man ska inte tänka så jävla mycket. Jag gav t om det som ett gott råd till en annan fysisk människa som nått båtten. Tänk inte så mycket. Det sa jag. Och det var ju jävligt bra sagt. Fast jag är rädd att det goda rådet inte funkar på mig. Inte alls faktiskt.

Jag tänker mycket. Ofta för mycket. Jag har på senaste tiden åtskilliga gånger stannat upp och tänkt på att 'jag är här och nu'. En skitkonstig tanke att tänka egentligen, speciellt när man är mitt uppe i något. Jag blir knäpp av att försöka känna min existens. Vi bara går runt och accepterar att vi finns och att vi gör saker på speciella sätt. Men varför? Nu betyder inte min gymnasie-uppsats kring livets mening ett skvatt längre - mina svar har ju uppenbarligen inte tillfredställt mina förfrågningar. Hade jag svarat mig själv hade jag inte fortfarande frågat.

Sånt här är skitjobbigt. Jag hade behövt en knepig människa som vill diskutera livet. Som fattar varför jag undrar. Det är egentligen helt ofattbart att man föds in i en värld där ingen vet. Vilket väcker ännu mer misstankar om att vi bara är ett sjukt experiment. I händerna på någon skum forskare med för stor mustasch och nerbitna naglar.

Till ett par lite mer halvrealistiska tankar. Saker jag på senaste tiden funderat på att göra den närmasta framtiden (år): söka in till en fotoskola för att studera fotografisk bild på riktigt, öppna någon slags butik/matställe, designa ett eget klädmärke och bli det nya CM (fett), bli någon slags marknadsförare åt mindre företag... osv.

Jag vet inte längre om jag tycker det är kul eller fasansfullt att inte veta.