jonnatalarut

Luft, syre, tid! Ja! Jag kan andas igen. Pusta ut. Nu är det inte de välkända 7,5 sekunderna i hissen jag pratar om, nej, jag är ledig. Det är nu min högsta önskan är att somna tills jag vaknar. Äta när jag är hungrig. Eventuellt pussa linus när jag känner mig akut pussenödig. Han ligger för övrigt brevid mig i sängen och spelar medeltids-rollspel. Han har under sin lediga tid lyckats skapa en liten mini-hemmabio-3D-grej så att man kan ligga jättebekvämt och titta på film eller vad som helst.

Vi firade precis lite miniatyr-nyår med linus mamma och lillebror. Mamma Ingrig bjöd på lax och glass medan lillebror Ludvig stod för smällande underhållning i månskenskylan (vilket påminner mig om hur kallt det kommer vara att gå ut imorgonkväll). Nya skor och halsband inhandlades lite kvickt innan jobbet idag. Säger ganska mycket om Kristianstad om jag berättar att jag besökte minst 90% av alla butiker på mindre än en timme.

(Förlåt) men.. min favoritjulklapp i år var en dvd. Trist jag vet. Av min mamma och pappa fick jag De Halvt Dolda av Jonas Gardell. Det är en svensk typ av dramaserie i fyra delar som handlar om ett gäng olika familjer som utspelar sig under olika tidsperioder men som ändå hänger ihop. Den här serien är guld värd för mig. Den väcker mycket fantastiska och otäcka känslor. Känner igen mig så mycket i alla roller. Jonas Gardell är min absoluta favorit-författare.

I början av varje avsnitt inleder Jonas själv med att berätta om familjeporträtt från 17- och 1800-talet. Alla får vara med i porträttet stora som små men barnen ser alltid ut som allvarliga, små vuxna människor. Om man tittar lite närmre kan man skymta människor i målningen som står med ryggen mot eller som är halvt dolda. De är de döda. Och det är det hela berättelsen handlar om. "Det här är en berättelse om de som fick leva och det här är en berättelse om de som inte fick leva, de halvt dolda."

 

Kärlek!

Det började precis brinna i linus glasögon och vi fick båda en smärre chock. Medan vi försökte släcka glasögonbranden började det lyckligtvis att brinna i ett kvitto också. Men jag vart inte dum, det är ju bara att ta bort ett av de tre elementen!

syre+brännbart material+värme

På senaste har jag börjat uppleva att jobbet bidrar till mycket stort hat mot människor. Jag brukar vara bra på att tro att alla människor är goda människor (min mammas värsta mardröm). Men nu har jag märkt att så är det minsann inte. Snarare tvärtom - det finns en liten djävul i oss alla.

Jag menar.. varför suckar du om jag bara gör mitt jobb? Varför säger du inte till att det inte var så viktigt att veta priset på någonting när du ändå inte ska ha det? Varför gnäller du på att presentpappret inte är fint? Eller varför i hela friden prutar du när det redan är 50% rabatt? Varför tar du inte en kölapp? Varför påminner du mig inte om att du inte har betalt när jag letar efter kvittot som en jävla idiot? Varför vill du att jag beställer saker som inte finns?

Hat. Hat. Hat.

Vilken uppenbarelse!

I ett par månader nu har jag följt en brittisk MUA på Youtube som gör make up-videor, både lite neutralare och användbara samt lite roligare och mer avancerat. För bara några veckor sen blev jag jättepaff när jag satte igång en video och hon hade klippt av sitt långa fina hår! Sen såg hon inte riktigt likadan ut längre. Jag tittade vidare, video efter video. Tyckte att hennes osminkade ansikte skiljde sig mycket från när hon hade långt hår. Inte kan ens ansikte förändras så mycket bara för att man klipper av håret? Eller kan det?

Nu precis hade hon lagt upp en ny video, lite mer personlig, som handlade om hon och hennes syster. Hon berättade att dom ofta bråkade när de var små.. och jag funderade länge över varför detta var relevant fakta?

Aaaaaaaaahhhaaaaaaaaaaaaa!!

Det är TVÅ personer, en långhårig och en korthårig. Dom är systrar och är lika, men man ser fortfarande skillnad! Jag kände mig dum. I ungefär en halvtimme. Sen bestämde jag mig för att tala ut om det.

Såe.

Mamma och pappa äter julbord för fjärde gången nu, jag själv är rätt trött på det. Mycket med tanke på hur begränsad jag är i mitt val. Revben eller.. macka. Julmusten satt dock som en smäck igår kväll när alla samlats runt bordet med den röda duken. Snapsar hit och julskinka dit. Många timmars förtärande och skratt.

Rasmus åt ungefär 15 skålar ris á la malta medan Simon hann bli lite kisig av sin öl. Efter ungefär en timmes julklappsutdelning, rim, frågan 'fan, varför märkte jag inte julklapparna?!' till sig själv och linus-saknande... efter det flög det presentpapper i hela rummet. Glada ansikten och skratt. Även linus hann komma i tid till sina julklappar (som jag förövrigt tror han blev ganska glad över).

När klockan blev två och regnet föll utanför gick det inte längre att hålla huvudet uppe. Julskivan hade gjort sitt och byttes ut till det bästa av Bo Kaspers Orkester. Jag hann få många bra klappar och ett utmattat, välbehövt nervöst utbrott. Jag hann jobba i fyra timmar och har eventuellt träffat Kosta Boda-glasgitarr-tjuven från förra året. Yey! Världens största julklapp hann även slås in.

Den 25:e december blev en dag av ingenting. En dag av sova till klockan tolv utan att skämmas och en dag av köra till pizzerian fyra kvarter bort för att hämta mat och en dag av.. pepparkakshusätande.

En dag av mysande med en herr Linus - läs: nu stolt ägare av 15 inramade Gameboy-spel och en egen kaffebryggare bör tilläggas. (Slår dock inte Alessi-kaffebryggaren jag ville köpa till honom...:)

 

Goooooood jyyyyyl....

Mitt namn är Jonna, jag slår in paket.

Vår kassa-yta består av ungefär 5 kvadratmeter. Vi har två kassor. Vi är ungefär 7-8 som jobbar. Varje kund ska ofta ha två stycken eller fler paketer inslagna. Det blir en kul ekvation som inte riktigt stämmer. Jag och 6 andra damer står och boxas om plats att jobba på. Man får ofta kassalådor i magen och om det plötsligt är någon mellan benen på en får man inte bli förvånad - dom ska bara ta lite wellpapp!

Jag hatar att slå in Lasse Åberg-glas. Blir så fult alltid. Och jag hatar glasen också.

Trevliga och otrevliga kunder. Vissa vill att man ska veta allt. Vad ett gammalt Hardanger Bestikk-set kostar eller vad meningen med livet är. Annars blir dom sura. Vissa vill veta varför Måsen utgår. Ja, jag undrar varför.. Och alla dessa härliga felsägelser! "Chatö" och "Ittali". Jo hoppsan. "Krusett". Mycket franskt uttalat, du!

Det bästa är när folk vill köpa Orrefors- eller Kosta Boda- glas, då måsta man upp på lagret och hämta. De sju och en halv sekunderna i hissen upp är ett par jävligt dyrbara sekunder. Man hinner andas. Man behöver inte le. Man behöver inte skrika. Man kan bara vara. I sju och en halv sekund.
Sen är det back to work.

Förstå mig inte fel. När jag ligger hemma på kvällen och är definitionen av utmattad känner jag att, fan, det är så jävla kul. Även om många kunder bara är där för att handla och inget mer, så finns det en del guldkorn. Och även om man skär upp alla fingrar på banden, eller prislappar fastnar överallt eller att folk tvunget ska köpa stekpannor hela jävla tiden, så är det värt det. Det är sån fantastisk stämning över alla. Går något fel skrattar man bara.

Jag har aldrig mått så illa som jag gjorde imorse när jag fick stå brevid den skvalpande toaletten på det överbefolkade, fuktiga tåget och känna den osande doften av två asiater som klockan tjugo över åtta på morgonen tuggar i sig varsin korv med bröd, självklart med ketchup, senap och dressing. Jag hatar korv.

Jag har på senare tid utvecklat ett stort intresse för kläder och smink och stilar. Följer Project Runway slaviskt och nötar alla bilder på Lookbook.. okej, inte riktigt. Men det är väldigt intressant. Finns mycket att titta på. Jag har även funderat på att byta fotoprojekt i mediaproduktion b - kanske fotografera kläder/stilar istället. Och smink. Det vore kul. Jag sitter på lektion för tillfället och har egentligen saker att göra, men jag inspirerades så av alla kläder, så... *tahdaaa* jag slängde ihop ett par stycken jag gillar.

Enjoy!

Just det! För några dagar sen åkte min besökarstatistik nästan upp i himlen och jag blev så ofattbart förvånad för ett litet tag. Men så kom jag på att Meliss gjort reklam för min blogg i en av sina egendomliga videobloggar - aaaah* - det var därför! Därmed känns det inte mer än rätt att jag säger såhär;

Jag vet att ni redan vet, ni vet att det snöar och ni vet att allting är vitt och fluffigt och mysigt. När jag steg av tåget vid halv åtta ikväll i Kristianstad efter en dag av logaritmer och potenser och tåg och malmö och storshopping så gjorde det ingenting att jag hade ont i fötterna, eller att det var kallt, eller att jag hade massa tunga påsar att bära på, eller att min cykel var full av snö eller att det var trögt att cykla... för allting var vitt. Helt fantastiskt kristall-vitt. Trots att klockan var halv åtta och mörkret borde lagt sig över staden så lös allting, i ett såntdär gul-lila skimmer.

Jag cyklade och stannade lite då och då bara för att titta. Jag blev blötare än vanligt, men lika glad var jag för det.

Riktigt alla julklappar är inte köpta, men jag är minsann inte långt ifrån. Det känns så skönt! Imorgon bär det av till årets sista skoldag och återvända på fredag för att ta emot eventuella betyg och titta på svenska c-humor-gruppen.. och efter detta direkt till Cervera där jag stannar till 14.00 på julafton. Sen joggar jag hem till Kalle Anka och glögg och familj och paketer (i min nya fina klänning).

Och förresten, vill bara tacka de två 10-åriga flickorna från Blekinge (som antagligen var väldigt höga på socker) för att de lyckades hålla ett jävla liv (utan att kunna uttala "r") från det att vi steg på tåget i Malmö tills det att jag klev av i Kristianstad. Det var även imponerande att ni inom loppet av en timme hann byta plats på tåget ungefär tio gånger och att ni tyckte att det var så kul (bittra jag som satt och försökte lösa Metros suduko var lagom road över vilken hög och jämn ljudnivå ni klarade att hålla...). En annan rolig detalj var ju att era mammor var minst lika kul att tvingas höra på. Tack! God jul! Dö!


Nåväl.. igår, tisdag, hände det bästa någonsin på foto c. Vår lärare hade äntligen fått tummen ur och köpt in mellanformatsfilm till en kamera jag fann i en gammal väska på John Bauer i ettan. Inte alls vilken gammal kamera som helst, utan en Mamiya RZ67 (analog och mellanformat). Vilken fantastisk upplevelse att få fotografera med en ordentlig kamera som väger ett par kilo för en gång skull. Eftersom min modell Loa prioriterade svenska c före självaste mig och Mamiya:n fick jag ta till med en lite mer stillasittande modell, nämligen Benjamin (plastskelettet på jb). Han var schysst att fotografera. Stod blixtstilla och sa aldrig emot.

Nej, julen, nu är du fan välkommen!

"Jag såg ett par skelettfötter och ett par lila dr martens och misstänkte att det var du..."
Citerat Small Andreas

Det bästa med att åka tåg är att man i smyg får betrakta människor. Jag steg på tåget mot min hemstad klockan 15.17 idag. Sätter mig som vanligt i ett två-säte i tågets motsatta färdriktning. Lutar mig tillbaka och sluter ögonen. *bang bang bang bang*. Inklampandes kommer en lite storväxt kille, ganska lång med blondt, kort, lockigt hår. Låt oss säga att han var ungefär 19 år. Han sätter sig i sätet framför, men lika fort som han satt ner sig reser han sig upp igen och börjar jäktat klä av sig lager av tröjor och jackor. När han är klar sätter han sig ner igen.

Men det slutar inte här...

Efter att ha suttit still ett tag ringer hans telefon. Han svarar. Jag som sitter ungefär 5 dm från den här killen blir helt paff, mållös. Killen har världens mörkaste röst. Sätena bokstavligen vibrerade så mörk röst han hade - och det var inte på grund av tåget. Hans röst var mörkare än rösten i The Prayer med Bloc Party som "Mmmmm":ar i bakgrunden. Min imponeringsmätare stod så högt att jag var nära att i smyg spela in hans röst på mobilen, men samtalet hann brytas.

Det blir tyst ett tag innan han bestämmer sig för att spela lite musik från sin mobil. Inget konstigt. Han bläddrar mellan lite olika låtar som jag inte hinner uppfatta. Han fastställer sig för en låt och lägger mobilen på det lilla nerfällbara fikabordet. Jag tänker inte mer på saken utan sluter ögonen än en gång... "Åh då kommer alla känslorna på en och samma gång, ja, då kommer alla känslorna på en och samma gång...". Hör jag rätt?!

Killen med den vibrerande, mörka rösten, ca 19 år, med för mycket kläder påväg till Bromölla lyssnade på Per Gessle.

Men nej, killen slutar inte att överraska världen än. När jag äntligen lugnat mig efter Gessle-chocken får jag dessutom äran att beskåda något helt fantastiskt i reflektionen av fönsterrutan. Han pratar med sig själv. Inte med den mörka rösten dock, den här gången viskar han. Det ser ut som att han tränar på att använda rätt ansikte. Jag hann vittna en hel mängd olika grimaser, blinkningar, leende och andra ansiktsuttryck.

Vilken kille! Detta måste vara mina absoluta favoritsysselsättning. Människor slutar aldrig förvåna en. Jag lovar. Jag säger inte att det är fel att vara annorlunda, jag tycker bara det är väldigt intressant hur människor beter sig (när de tror att man inte ser eller hör). Och mitt i kvällens Ullared på Kanal 5 kommer jag på att den här killen bara var "förrätten" till alla konstiga människor jag hunnit iaktta idag.

Årets luciatåg på John Bauer innehöll som vanligt de elementen som krävs för ett lyckat tåg; manlig lucia med ljus i håret samt manliga tärnor, hälften invirade i fikarummets gardiner, levande ljus, tomtar och den enda som faktiskt kan sjunga: pella. Det enda som saknades var tonys dykardräkt och de gamla john bauer-eleverna (som var lite mer lojala än sina nuvarande "ersättare".). För de flesta kändes det mer viktigt med godsakerna det bjöds på.. och inte det faktum att lärarna ställer upp för oss varje år och skapar tradition.
Jag kommer ihåg när vi gick i ettan och fick uppleva luciatåget för första gången. Hela skolan var nersläckt och lärarna var försvunna. Ingen fattade vad som hade hänt. Vid halv tio började det låta längst nere i korridoren och alla reste sig upp för att kolla vad som pågick. Längst ner i den mörka korridoren vaggar det fram ett tåg av leende och sjungande lärare. Magiskt! När de var färdiga bjöd de på fika.

Idag var det en helt annan visa. Hagalna jävlar.

Me vs myself = vill så gärna flytta hemifrån / vill aldrig flytta ifrån mina föräldrar

Jag älskar jul. Allt som har med jul att göra. Färger, dofter, känslor. Värme och musik. Kyla och mat. Julklappar, julgran, julpynt. Julmat, julstök, julstrumpa. Ikväll klädde vi granen i ljus, glitter och kulor. Den såg aningen gles ut i början men med våra magiska fingrar och med robinson (?) på i bakgrunden blev det en gran skickad från himlen! Det håriga på bilderna kallar min mamma "änglahår". Det är inte så fantastiskt och härligt och mjukt som man kan tro - det är gjort av glasfibrer. Ren njutning att få på fingrarna så att man får sitta och klia resten av kvällen.

Vår sextimmarsvistelse i malmö i fredags skulle vara den mest extrema julklappsshoppingen i år. Det var den inte, för min del. Jag är både totalt världelös på att hitta julklappar och ganska bra på det. Ingenting duger egentligen. Att min familj ska ha det allra bästa sitter varje år och gnager i bakhuvudet. Så det som blev köpt var ett par såkallade "sidojulklappar". Alltså sådana man lägger till brevid "huvudjulklappen" för att "huvudjulklappen" kanske inte blev 100%. (Men jag har fortfarande fem dagar på mig att handla!)

Linus ligger för tillfället under mig och snarkar högmält. Så fort jag färdigställt inlägget för ikväll ska jag krypa ner brevid honom och sätta mina iskalla fötter mot hans lår så att han vaknar och blir gnällig. Sen kommer han krama om mig och somna igen inom loppet av fem sekunder.

Nu är det bäst att jag skyndar mig så att mina fötter inte trillar av på grund av kylan - kan hända.

Jag talade just med min kanadensiska vän Chris om jultraditioner. Jag rabblade upp en del exempel, som luciatåg... Jag blev något snopen när det visade sig att luciatåg inte ens existerar i Kanada. Inte ens i närheten. Kände mig lite knäpp när jag berättade att det är en grupp människor klädda i vita, långa klänningar som går i ett led och sjunger, samt att den här gruppen av människor leds av en brud med massa levande ljus i håret. Ringde ingen klocka. Jag googlade upp en bild på ett vanligt luciatåg och skickade. *SÅLD*, han älskade det! Beautiful, fantastic, amazing!

Så jag har nyss promotat hela idén med luciatåg till självaste Kanada. Vänta och se!

Jag fick en del intressanta kommentarer på mitt sjuttonde uttalande som jag nätt och jämt tänkte kommentera tillbaka. Roligast så!

--- Asiaten skrev---
Men hallå. Han fattar ju att det inte kändes bra med matten. Och du ville inte be om hjälp? Är det inte då bra att han lägger sig i för att hjälpa dig? Det låter ju som att du inte vill klara av matten bara för att han vill hjälpa dig. Hur dumt är inte det?
--- - - - - - - - - - - ---

Skälet till att jag inte bad om hjälp var för att jag inte ville ha hans hjälp. Han och jag klickar inte, undervisningsmässigt, och när jag inte gör det med en lärare söker jag oftast hjälp på annat håll. Vilket jag gjorde. Och om du nu är så säker på att han visste att jag varit borta, varför knackade han inte på min axel och sa "hej, du har varit borta ett par gånger har jag märkt, har du grepp om det du missat eller ska jag förklara?". Istället för att lägga sig i och tycka att det är en självklarhet att jag vet hur man gör. Det är inte det att jag inte vill klara matten, det är klart jag vill.


--- Pontus skrev ---
Istället för piip kunde du skrivit fittnylle :) men så får man inte säga. jag kommer ihåg när du hittade mig och jonas i busken i djupadal :) det var fint! du visade fantastiska saker!
--- - - - - - - - - - - ---

Hej pontus! Jag minns den kvällen mycket väl. Ni satt av någon konstig anledning i en av dom stora buskarna i djupadal och bara fnissade åt allt! Jag kommer ihåg att mitt finger blödde jättemycket och att ni fixade ett temporärt plåster till mig i form av en bit tidningspapper. Sen visade jag er det coola se-i-mörker-mobiltricket som Frickan lärt mig när man håller en lysande mobil för ena ögat och tittar omkring sig. Håller med, det var fint.


--- Någon skrev ---
Äh, Matte C är inte det svåraste i livet, testa på Kemi B och Fysik B så blir det andra bullar! Dessutom, var glad att din lärare pratar svenska för en gångs skull, jag har haft grubblande gammel-lärare, en spanjor som BARA kunde ryska (vilket är ganska intressant i sig) och sist men inte minst, våran trevliga lilla indier. Det roligaste måste varit när vi inte förstod varför våran indier pratade om Jul hela tiden och att det var "Jul igen", men vad han egentligen försökte säga oss var Joule, som i enheten för energi. Nu babblar jag för mycket känner jag.
--- - - - - - - - - - ---

You win.

x Teambuilding i malmö - check!
x Avokado-lime paj gjord - check!
x Första julklapparna köpta - check!
x Dag i malmö till att köpa mer julklappar inbokad - check!
x Foto c-uppgift (analog) färdig - check!
x Studentmössan beställd - check!

Börjar mer eller mindre kännas som att saker faller på plats. Känner mig dock fortfarande förvirrad. Idag på tåget hem kom jag på att vi har en vecka kvar i skolan. Sju ynkliga dagar kvar på höstens termin. Sista höstterminen i mitt liv. Sen är det "hej vårterminen!" *swisch* "hejdå skolan föralltid..."

Attpropå tåget hem fick jag mig ett gott skratt när en av tågvärdarna valde att detaljerat berätta varför tåget varit försenat. Det var nämligen så att 'någon kille' påväg mot hässleholm hade suttit och lurat med ett resekort endast gällande i malmö. Tågvärden hade självklart sagt ajabaja och bett resenären att betala sin biljett kontant på tåget. Resenären nekade. Tågvärden gav då istället förslaget att skicka hem en faktura till resenären så att han kunde betala senare. Det gick inte heller för sig. Tågvärden fick då be resenären att kliva av vid nästa station. Det tänkte han minsann inte göra! Så de stannade helt enkelt tåget mitt ute i ingenstans, öppnade dörrarna, och "kastade" ut honom.

Glöm inte att köpa biljett gott folk!

Dagen idag har resulterat i blåmärken på knäna, kanske snäppet högre IQ, hunger/mättnad, törst, träningsvärk (jag skojar inte), mycket väntande, mycket tåg, äcklig gegg-baguette, bakande, nervositet, skådat många fina hundar, hunnit bli trött på hon som bor under mig ungefär 1000 gånger, många pussar på linus och en helg att se fram emot!

I'll be back.

Logaritmer och exponenter och X och exponentialfunktioner och grafer och polynomer och log.
Hakan *duns* i bordet.

"Känns det bra?" frågar min såkallade mattelärare och hånler åt mig.

Nej, det känns inte bra ditt dumma *piiiiiiiiip* *piiiip* *piiiiiiiip* *piiip*. Efter att ha varit mer eller mindre frånvarande de senaste fyra matte c-lektionerna förstår jag ungefär lika mycket som när linus försökte förklara sitt programmering c-prov för mig. Nada. Vaddå log? Vaddå exponentialfunktioner? Vad vill ni mig? För en månad sen hade jag koll.
Idag var det som att han inte ens hade lagt märket till att jag varit borta. För, vaddå, jag är ju bara en elev. Det går väl inte att bry sig om en sådan? Jag hatar idiotlärare som är dumma och som inte kan lära ut. Idiot.

Det finns ingenting värre än när ens lärare kretsar runt omkring en var femte minut och tittar vad man gör och sen har mage att LÄGGA SIG I medan man räknar utan att man ens varit i närheten av att be om hjälp. Det hatar jag. Jag hatar det. Finns ingenting värre. Hela jag ville lägga sig ner på marken och sprattla. Men det hade han bara njutit av att beskåda, så jag trotsade mig själv och gick till min mentor. Som råkar vara bäst och ha bra smak i skor.

Vi kom mer eller mindre fram till att jag avskyr ***** ***** och att vi ska lösa det på annat sätt. Hon sa att det verkade dumdristigt att hoppa av kursen om jag redan gått halva. Vilket är sant. Dock inte helt otänkbart med tanke på vilken pedagogiskt inkompetent lärare vi har.

 

 

Titta vad fint!

Jag ber om ursäkt med min mildaste röst för att jag inte varit aktiv på en längre tid. Det handlar inte om att jag redan tröttnat på mitt lilla tala ut-tema. Snarare tvärtom - jag vill inget annat än att tala ut. Den senaste veckan har dock gått åt till att hämta andan och försöka tänka efter hur jag själv känner och mår.

Efter i onsdags vet jag knappt vad som är upp eller ner. Det vänder sig i magen så fort jag tänker på det. Sömnen har sagt adjö och ersatts med en besatthet av att prata med nya människor. Från hela världen. Jag är hungrig och mår illa. Jag vet vad klockan är, vilken dag det är - men jag står mentalt fortfarande kvar någonstans i mitten av november. Den trettonde. Min hjärna har trillat av och springer efter. Hinner inte med.

Begravningen för min moster var både det vackraste och det otäckaste jag varit med om i mitt liv. Det har aldrig tidigare gjort så ont att se sina närmänniskor gråta. Tänkvärd musik spelades. Blommorna strålade i färger. Under ett par minuter kom t om solen fram och bäddade in kyrkans insida i ett praktfullt ljus. De 10 näsdukarna som jag plockat på mig hemma innan vi gick utanför dörren (ifall jag skulle bli lite tårögd..) gick åt snabbare än vad jag var beredd på. Inte hade jag en aning om att mina känslor var så starka.
Prästen talade. Gjorde sitt bästa för att trösta oss eller få oss att förstå. Ingen förstod nog. Det går inte att förstå.

(Skrivet fredagen den 4:e december)

Jag har spenderat större delen av dagen med min mamma. Och en mindre del med pappa också. Vi bestämde att det var dags för det årliga lusse-baket. Doften av saffran och jäst gjorde mig alldeles yr av julvärme. Klassiska julskivan på i köket och mycket prat om allt. Dessutom bjuder min mamma mig på en klippning hos Myran&Malkolm på måndag - vilken ren lycka. Efter baket och en massa julklappsfunderingar åt vi fyllda pitabröd (vilket resulterar i att jag knappt kan andas så mätt jag är).




Nu råkar det vara tisdag idag. Sitter hungrig och akutförkyld i skolan. Huvudvärk sen stunden i mörkrummet. Vi har provat studentmössor idag. Det var två överivriga och entusiastiska tjejer som höll i det. "Är ni med?!" dök upp ett antal gånger. Vi var inte riktigt lika exalterade över situationen.

Det ligger en fjärdedels, fruktansvärt god, cheesecake i linus frysfack i kylen. Jag gjorde den i fredags och har knappt hunnit äta någonting för att jag jobbat. Cheesecake-monstret Linus har däremot varit i farten. Jag hade kunnat döda för att få stoppa i mig en bit nu men är så kolossalt mätt efter flera kilos mat från Asian Box. Middag för två blev plötsligt middag för elva, exklusive dom jävla räkchipsen som är sååå goooda.

Linus vart snäll och körde mig, och sig själv, till Nova Lund idag. Körde mest dit för TopShop. Hittade jag något där? Nej. Hittade jag något på Indiska? Ja. Var det väldigt onödigt då jag bor knappt en kilometer från Indiska hemma? Ja. Jag hade sånt shoppingkli i fingrarna hela tiden men hittade ingenting. Så jag åkte hem ganska onöjd. Fast lite nöjd över en klänning jag tänkt ha på julafton. Röd.
Linus själv som egentligen bara skulle agera chaufför samt moraliskt stöd för mig, köpte på sig en hel bunt med fina tröjor och annat krams. Det gjorde inte mitt shoppingbegär direkt bättre (men ångesten dämpades med asiat-mat).

Imorgon väntas en dag av sorg.
Jag ska få uppleva min mosters begravning. Den första riktiga begravningen i mitt liv. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Jag vet inte hur andra kommer att reagera. Jag vet inte hur man ska tänka eller känna.
Tror att det bästa är att bara andas djupt. Inte tänka för mycket på det.