jonnatalarut

Det började precis brinna i linus glasögon och vi fick båda en smärre chock. Medan vi försökte släcka glasögonbranden började det lyckligtvis att brinna i ett kvitto också. Men jag vart inte dum, det är ju bara att ta bort ett av de tre elementen!

syre+brännbart material+värme

På senaste har jag börjat uppleva att jobbet bidrar till mycket stort hat mot människor. Jag brukar vara bra på att tro att alla människor är goda människor (min mammas värsta mardröm). Men nu har jag märkt att så är det minsann inte. Snarare tvärtom - det finns en liten djävul i oss alla.

Jag menar.. varför suckar du om jag bara gör mitt jobb? Varför säger du inte till att det inte var så viktigt att veta priset på någonting när du ändå inte ska ha det? Varför gnäller du på att presentpappret inte är fint? Eller varför i hela friden prutar du när det redan är 50% rabatt? Varför tar du inte en kölapp? Varför påminner du mig inte om att du inte har betalt när jag letar efter kvittot som en jävla idiot? Varför vill du att jag beställer saker som inte finns?

Hat. Hat. Hat.

Vilken uppenbarelse!

I ett par månader nu har jag följt en brittisk MUA på Youtube som gör make up-videor, både lite neutralare och användbara samt lite roligare och mer avancerat. För bara några veckor sen blev jag jättepaff när jag satte igång en video och hon hade klippt av sitt långa fina hår! Sen såg hon inte riktigt likadan ut längre. Jag tittade vidare, video efter video. Tyckte att hennes osminkade ansikte skiljde sig mycket från när hon hade långt hår. Inte kan ens ansikte förändras så mycket bara för att man klipper av håret? Eller kan det?

Nu precis hade hon lagt upp en ny video, lite mer personlig, som handlade om hon och hennes syster. Hon berättade att dom ofta bråkade när de var små.. och jag funderade länge över varför detta var relevant fakta?

Aaaaaaaaahhhaaaaaaaaaaaaa!!

Det är TVÅ personer, en långhårig och en korthårig. Dom är systrar och är lika, men man ser fortfarande skillnad! Jag kände mig dum. I ungefär en halvtimme. Sen bestämde jag mig för att tala ut om det.

Såe.

Mamma och pappa äter julbord för fjärde gången nu, jag själv är rätt trött på det. Mycket med tanke på hur begränsad jag är i mitt val. Revben eller.. macka. Julmusten satt dock som en smäck igår kväll när alla samlats runt bordet med den röda duken. Snapsar hit och julskinka dit. Många timmars förtärande och skratt.

Rasmus åt ungefär 15 skålar ris á la malta medan Simon hann bli lite kisig av sin öl. Efter ungefär en timmes julklappsutdelning, rim, frågan 'fan, varför märkte jag inte julklapparna?!' till sig själv och linus-saknande... efter det flög det presentpapper i hela rummet. Glada ansikten och skratt. Även linus hann komma i tid till sina julklappar (som jag förövrigt tror han blev ganska glad över).

När klockan blev två och regnet föll utanför gick det inte längre att hålla huvudet uppe. Julskivan hade gjort sitt och byttes ut till det bästa av Bo Kaspers Orkester. Jag hann få många bra klappar och ett utmattat, välbehövt nervöst utbrott. Jag hann jobba i fyra timmar och har eventuellt träffat Kosta Boda-glasgitarr-tjuven från förra året. Yey! Världens största julklapp hann även slås in.

Den 25:e december blev en dag av ingenting. En dag av sova till klockan tolv utan att skämmas och en dag av köra till pizzerian fyra kvarter bort för att hämta mat och en dag av.. pepparkakshusätande.

En dag av mysande med en herr Linus - läs: nu stolt ägare av 15 inramade Gameboy-spel och en egen kaffebryggare bör tilläggas. (Slår dock inte Alessi-kaffebryggaren jag ville köpa till honom...:)

 

Goooooood jyyyyyl....

Mitt namn är Jonna, jag slår in paket.

Vår kassa-yta består av ungefär 5 kvadratmeter. Vi har två kassor. Vi är ungefär 7-8 som jobbar. Varje kund ska ofta ha två stycken eller fler paketer inslagna. Det blir en kul ekvation som inte riktigt stämmer. Jag och 6 andra damer står och boxas om plats att jobba på. Man får ofta kassalådor i magen och om det plötsligt är någon mellan benen på en får man inte bli förvånad - dom ska bara ta lite wellpapp!

Jag hatar att slå in Lasse Åberg-glas. Blir så fult alltid. Och jag hatar glasen också.

Trevliga och otrevliga kunder. Vissa vill att man ska veta allt. Vad ett gammalt Hardanger Bestikk-set kostar eller vad meningen med livet är. Annars blir dom sura. Vissa vill veta varför Måsen utgår. Ja, jag undrar varför.. Och alla dessa härliga felsägelser! "Chatö" och "Ittali". Jo hoppsan. "Krusett". Mycket franskt uttalat, du!

Det bästa är när folk vill köpa Orrefors- eller Kosta Boda- glas, då måsta man upp på lagret och hämta. De sju och en halv sekunderna i hissen upp är ett par jävligt dyrbara sekunder. Man hinner andas. Man behöver inte le. Man behöver inte skrika. Man kan bara vara. I sju och en halv sekund.
Sen är det back to work.

Förstå mig inte fel. När jag ligger hemma på kvällen och är definitionen av utmattad känner jag att, fan, det är så jävla kul. Även om många kunder bara är där för att handla och inget mer, så finns det en del guldkorn. Och även om man skär upp alla fingrar på banden, eller prislappar fastnar överallt eller att folk tvunget ska köpa stekpannor hela jävla tiden, så är det värt det. Det är sån fantastisk stämning över alla. Går något fel skrattar man bara.

Jag har aldrig mått så illa som jag gjorde imorse när jag fick stå brevid den skvalpande toaletten på det överbefolkade, fuktiga tåget och känna den osande doften av två asiater som klockan tjugo över åtta på morgonen tuggar i sig varsin korv med bröd, självklart med ketchup, senap och dressing. Jag hatar korv.

Jag har på senare tid utvecklat ett stort intresse för kläder och smink och stilar. Följer Project Runway slaviskt och nötar alla bilder på Lookbook.. okej, inte riktigt. Men det är väldigt intressant. Finns mycket att titta på. Jag har även funderat på att byta fotoprojekt i mediaproduktion b - kanske fotografera kläder/stilar istället. Och smink. Det vore kul. Jag sitter på lektion för tillfället och har egentligen saker att göra, men jag inspirerades så av alla kläder, så... *tahdaaa* jag slängde ihop ett par stycken jag gillar.

Enjoy!

Just det! För några dagar sen åkte min besökarstatistik nästan upp i himlen och jag blev så ofattbart förvånad för ett litet tag. Men så kom jag på att Meliss gjort reklam för min blogg i en av sina egendomliga videobloggar - aaaah* - det var därför! Därmed känns det inte mer än rätt att jag säger såhär;

Jag vet att ni redan vet, ni vet att det snöar och ni vet att allting är vitt och fluffigt och mysigt. När jag steg av tåget vid halv åtta ikväll i Kristianstad efter en dag av logaritmer och potenser och tåg och malmö och storshopping så gjorde det ingenting att jag hade ont i fötterna, eller att det var kallt, eller att jag hade massa tunga påsar att bära på, eller att min cykel var full av snö eller att det var trögt att cykla... för allting var vitt. Helt fantastiskt kristall-vitt. Trots att klockan var halv åtta och mörkret borde lagt sig över staden så lös allting, i ett såntdär gul-lila skimmer.

Jag cyklade och stannade lite då och då bara för att titta. Jag blev blötare än vanligt, men lika glad var jag för det.

Riktigt alla julklappar är inte köpta, men jag är minsann inte långt ifrån. Det känns så skönt! Imorgon bär det av till årets sista skoldag och återvända på fredag för att ta emot eventuella betyg och titta på svenska c-humor-gruppen.. och efter detta direkt till Cervera där jag stannar till 14.00 på julafton. Sen joggar jag hem till Kalle Anka och glögg och familj och paketer (i min nya fina klänning).

Och förresten, vill bara tacka de två 10-åriga flickorna från Blekinge (som antagligen var väldigt höga på socker) för att de lyckades hålla ett jävla liv (utan att kunna uttala "r") från det att vi steg på tåget i Malmö tills det att jag klev av i Kristianstad. Det var även imponerande att ni inom loppet av en timme hann byta plats på tåget ungefär tio gånger och att ni tyckte att det var så kul (bittra jag som satt och försökte lösa Metros suduko var lagom road över vilken hög och jämn ljudnivå ni klarade att hålla...). En annan rolig detalj var ju att era mammor var minst lika kul att tvingas höra på. Tack! God jul! Dö!


Nåväl.. igår, tisdag, hände det bästa någonsin på foto c. Vår lärare hade äntligen fått tummen ur och köpt in mellanformatsfilm till en kamera jag fann i en gammal väska på John Bauer i ettan. Inte alls vilken gammal kamera som helst, utan en Mamiya RZ67 (analog och mellanformat). Vilken fantastisk upplevelse att få fotografera med en ordentlig kamera som väger ett par kilo för en gång skull. Eftersom min modell Loa prioriterade svenska c före självaste mig och Mamiya:n fick jag ta till med en lite mer stillasittande modell, nämligen Benjamin (plastskelettet på jb). Han var schysst att fotografera. Stod blixtstilla och sa aldrig emot.

Nej, julen, nu är du fan välkommen!

"Jag såg ett par skelettfötter och ett par lila dr martens och misstänkte att det var du..."
Citerat Small Andreas

Det bästa med att åka tåg är att man i smyg får betrakta människor. Jag steg på tåget mot min hemstad klockan 15.17 idag. Sätter mig som vanligt i ett två-säte i tågets motsatta färdriktning. Lutar mig tillbaka och sluter ögonen. *bang bang bang bang*. Inklampandes kommer en lite storväxt kille, ganska lång med blondt, kort, lockigt hår. Låt oss säga att han var ungefär 19 år. Han sätter sig i sätet framför, men lika fort som han satt ner sig reser han sig upp igen och börjar jäktat klä av sig lager av tröjor och jackor. När han är klar sätter han sig ner igen.

Men det slutar inte här...

Efter att ha suttit still ett tag ringer hans telefon. Han svarar. Jag som sitter ungefär 5 dm från den här killen blir helt paff, mållös. Killen har världens mörkaste röst. Sätena bokstavligen vibrerade så mörk röst han hade - och det var inte på grund av tåget. Hans röst var mörkare än rösten i The Prayer med Bloc Party som "Mmmmm":ar i bakgrunden. Min imponeringsmätare stod så högt att jag var nära att i smyg spela in hans röst på mobilen, men samtalet hann brytas.

Det blir tyst ett tag innan han bestämmer sig för att spela lite musik från sin mobil. Inget konstigt. Han bläddrar mellan lite olika låtar som jag inte hinner uppfatta. Han fastställer sig för en låt och lägger mobilen på det lilla nerfällbara fikabordet. Jag tänker inte mer på saken utan sluter ögonen än en gång... "Åh då kommer alla känslorna på en och samma gång, ja, då kommer alla känslorna på en och samma gång...". Hör jag rätt?!

Killen med den vibrerande, mörka rösten, ca 19 år, med för mycket kläder påväg till Bromölla lyssnade på Per Gessle.

Men nej, killen slutar inte att överraska världen än. När jag äntligen lugnat mig efter Gessle-chocken får jag dessutom äran att beskåda något helt fantastiskt i reflektionen av fönsterrutan. Han pratar med sig själv. Inte med den mörka rösten dock, den här gången viskar han. Det ser ut som att han tränar på att använda rätt ansikte. Jag hann vittna en hel mängd olika grimaser, blinkningar, leende och andra ansiktsuttryck.

Vilken kille! Detta måste vara mina absoluta favoritsysselsättning. Människor slutar aldrig förvåna en. Jag lovar. Jag säger inte att det är fel att vara annorlunda, jag tycker bara det är väldigt intressant hur människor beter sig (när de tror att man inte ser eller hör). Och mitt i kvällens Ullared på Kanal 5 kommer jag på att den här killen bara var "förrätten" till alla konstiga människor jag hunnit iaktta idag.

Årets luciatåg på John Bauer innehöll som vanligt de elementen som krävs för ett lyckat tåg; manlig lucia med ljus i håret samt manliga tärnor, hälften invirade i fikarummets gardiner, levande ljus, tomtar och den enda som faktiskt kan sjunga: pella. Det enda som saknades var tonys dykardräkt och de gamla john bauer-eleverna (som var lite mer lojala än sina nuvarande "ersättare".). För de flesta kändes det mer viktigt med godsakerna det bjöds på.. och inte det faktum att lärarna ställer upp för oss varje år och skapar tradition.
Jag kommer ihåg när vi gick i ettan och fick uppleva luciatåget för första gången. Hela skolan var nersläckt och lärarna var försvunna. Ingen fattade vad som hade hänt. Vid halv tio började det låta längst nere i korridoren och alla reste sig upp för att kolla vad som pågick. Längst ner i den mörka korridoren vaggar det fram ett tåg av leende och sjungande lärare. Magiskt! När de var färdiga bjöd de på fika.

Idag var det en helt annan visa. Hagalna jävlar.

Me vs myself = vill så gärna flytta hemifrån / vill aldrig flytta ifrån mina föräldrar