jonnatalarut

Veckan som började så bra och aktivt, med intensiv och spontan mammashopping i måndags och extrem pulkaåkning i tisdags, verkar nu ha gått ner i botten. Jag känner mig något ihålig. Vill att det ska hända något men vet inte vad. Jag är så otålig efter händelserika dagar. Vilket jag hade igår, det är kanske därför det känns konstigt idag?

Jag var ungefär 0,5 poäng ifrån att inte bli godkänd på mitt förra matteprov. Det fick mig att dra en lättnadens suck och fortsätta med mina x och y-värden. Matematik C känns svårt. Jag vet inte om det är svårt, eller klassas som svårt. Men jag påminns hela tiden om att det är lite för svårt för att det bara ska kunna "gå på räls". För mig iaf. Eller känner jag mig bara ointelligent för att jag är omringad av matte d/matte e-elever.

Nej jag tror bestämt det är dags att jag gräver ner mig.

Klockan fem den tjugonionde februari fick jag en chockerande uppenbarelse. Jag har underskattat musik. Den fantastiska känslan av musik. Vad den berättar och förklarar. Varför den finns. Vem den är. Förstå mig inte fel. Jag har vetat, jag har bara inte vetat. Hela fredag kväll/natt spenderade jag med att utbyta musik med en annan levande människa. Det var mer givande än väntat. Att höra någon annans åsikt på den rösten eller det häftiga ljudet eller den tempoändringen.

Mina kosslurar har gått varma de senaste dagarna. Spotify med för den delen. Det är mycket nya ljud att ta in. Lyssna och känna på. Kommer vi överens musiken? Snokar som en dåre hit och dit mellan relaterade artister och Artists you may like. Spellistor hit och spellistor dit.


Annars vill jag väl påstå att livet mer eller mindre leker. Snön som borde få mig att svära och bli arg gör istället tvärtom, den tilltalar mig. Vit och glittrig och vacker. Mysig och kall. Väl användbar som rekvisita till diverse fotoidéer. Jag vill inte påstå att jag vill bli av med vår snöiga omgivning. Min önskan vore snarare att det blir lite ljusare så att tankarna klarnar upp.

Solen i ögonen. Stressade människor. Konstig frisyr. Musik i slow motion. 15.24. Vänta. Mörka ögonbryn. Snabba steg. Musik i öronen. Gammal vän. Stick i ryggen. Smal hund. Dålig andedräkt. Somna. Klämma på lurarna. Sitta. Gammal man med tattoosleeves. Knarrande snö. Kall burk. Störiga 15-åringar. Pussa syster. Smutsiga skor. Högar av snö. Annan version av Gwyneth Paltrow. Diskutera blå hårfärg. Störa. Socker och kanel. Gåshud. Snabbt av med skorna. Sockerkick. Sprätta brev. Stänga. Sluta. Nu. Fort. Bye.

Philip bokstaverar Muse - Nature 1 med sina små ljusstrålar. Skickar vidare till Koss genom de tunna, vita kablarna. Koss viskar mig i öronen: but you aren't even listening So why should I? Gitarr, gitarr, gitarr. Ännu mer gitarr. Trummor. Bas. Jag vill inte sitta still. Jag vill upp och hoppa i sätena, skaka om asiaten mitt emot mig. Rita på väggarna och sjunga högt - you are a natural disaster, and I've wanted you too much, and now I'm gonna lose.

Vad håller vi på med? Livet är lika kort som tågresan mellan hässleholm och eslöv. Vi borde ha fest på tåget varje dag på väg till jobbet och skolan. Vi lever ju. Vi lever nu, inte sen. Tänk om tåghelvetet kör av rälsen, alla dör. Vad var det sista vi gjorde? Jo, vi satt och stirrade ut genom fönstret. Knäpptysta. Awesome.

Det kliar i fingrarna. Jag vill strypa mig själv lite så att jag blir mer tacksam över livet. Livet. Det är för kort för att sitta och stirra ut genom tågfönstret. För kort för att inte måla på väggarna eller sjunga högt eller prova strypa sig själv (lite). I'm not crazy, my mother had me tested.


...back to fucking reality.
Logaritmer.

Jag lunkade raskt till tåget imorse. Det såg ut som att alla rökte och kylan bet i mina naglar. Min snoriga näsa blev till is och mina ögon kallblå. Till och med det lilla partiet mellan knäna och där skon slutar darrade av kyla. Jag gick nästan genom hela Öresundståget för att finna en plats + 1. För jag är svensk, det ligger i min natur att jag vill ha en ledig plats brevid mig. Jag fann en + 1 i den tysta kupén. Det förvånade mig hur skönt det var med tystnad. Tystnaden var som musik. Det kändes bra att lyssna på den.

När jag däremot kom in i klassrummet var inte tystnaden som musik längre. Jo förrsten, den var som dålig musik. Religionkunskap med en lärare som ser exakt ut som en Sims-karaktär. Hår, kläder, hållning. Han rör sig så också. Och jag skäms lite som hellre uppmärksammar det än att faktiskt lyssna på det viktiga. Han pratar om liv och död. Avundas honom som vågar öppna upp sig när allt jag kan tänka på är att en i klassen har vita Team Sportia-strumpor.

Det är ju nu vi ska ta reda på vad vi tror på.

Han berättade för oss att vi lever i en bubbla, vi ser bort från det viktiga i livet och vänder oss istället till vår trygghet - datorskärmarna. No shit. Vi lever inte i det verkliga livet. Vi lever i 1 001 1 11 1 00 1 11 00 1011100 1001 11 01 110110  11 1000111. Det stämmer ju faktiskt. Simsen har rätt. Men tystnaden är olidlig. Det kan han inte ändra på.

Mer musik till folket och john bauer bjuder treorna på siesta-biljetter i år, jaaa!

Min nuvarande mentor agerade psykolog/spåtant i fredags eftermiddag. Vi kämpade verkligen för att komma på vad jag skulle göra åt allting. Vi satt länge och funderade på lösningar. Men ju mer vi diskuterade, desto fler problem dök upp och när det verkligen var dags att gå hem för dagen hade jag nästan mer problem än vad jag haft från början. Dock insåg vi att det skulle krävas ytterligare ett möte, alltså blev detta del 1.

Jag uppskattar denna blonda, fransktalande mattelärare med doctor martens som hade för mycket karisma för att sitta kvar i grottan. Hon är så snäll. Och även om hon inte kan ett smack om media, så vill hon ändå lägga sig i och kolla så att allt är bra. Det är bra.

Om 10 minuter är det vecka 4. Om ungefär 12 timmar kryper min jul-lön in på kontot. Om 9 timmae sitter jag i skolan och har religion och om ungefär 10 timmar sitter jag i skolan och önskar att jag inte hade religion. Får se om det är möjligt att vara effektiv och göra lite foto-c arbete medan 'han' har sina första-klassiga genomgångar.

Hejdå.

Shit. Mina nya svarta byxor bokstavligen skär in i mina höftben när jag sitter ner, men SHIT, vad fina dom är i combo med skorna! Haha, om sanningen ska fram förvånar jag mig själv. När blev jag så jävla fashion?

Jag har precis klämt i mig en kopp varm choklad med grädde, ett hårdkokt ägg med kaviar, ett grönt äpple och en macka med ost som bara smakade surt. Jag är fortfarande lite hungrig. Om jag känner efter så finns det fortfarande en liten, liten plats kvar för något i magen, får kanske bli middag då?

(Mamma koooom heeem!)

Jag kom på att min lunch idag bestod av nästan en complete toast, det enda som saknades var den goda, tunnt skivade, skinkan från Scan och att den faktiskt var grillad i en toastermaskin. Annars var den okej. Tillsammans med kall skolmjölk och trivsamt sällskap. Vi försökte imitera allt vi kunde komma på från Centralskolan. Försökte tafatt förklara hur roligt det var med "en ugnsfast form" eller "Paul Putt" eller "fett eller bebis, fett eller bebis". Loa fattade ingenting. Lika kul ändå. (Nu när jag tänker efter hade nog Loa varit lite lik Filippa Bark i rätt glasögon..) hah.

In the house of bamboo!

Jag känner mig som en jävla tonåring igen.
Jag sitter mot min egentliga, egen vilja på mitt rum i mörker och lyssnar på jättehög, dyster musik. Försöker övertala mig själv att jag bara gör det för att bruden som bor under mig försöker överrösta med sin (war). Men jag vet att det inte är därför. För idag var möjligen hundrade gången denna månaden jag försökte fotografera utan att få något hjärtvärmande resultat. Jag blir helt galen. Jag tror det är någon som jävlas med mig, någon som klivit in i mitt huvud och gjort mig kass.

Jag tror att botten är nådd. Jag säger inte att jag aldrig kommer ta mig upp, men jag tror definitivt att den är nådd. Det enda som känns värre än att jag bara är en random sjuttonåring i mängden som söker efter "svar" är att jag bokstavligen är svettig efter att ha suttit still. I flera timmar. Hur är det ens möjligt?

Foto C igår var bara som en stor klump i magen. Jag hade visserligen försökt att lösa en av våra niohundratrettiotre uppgifter, men det blev inte bra. Igen. Jag skämdes. Trodde att jag var något eller någon i början av terminen. No no no, miss. Men sen har hon nog aldrig gillat mig eller mina bilder ändå.


Jag vet vad jag behöver, precis som kameran - LJUS.

Låångt hår!

I samma millisekund som jag satte min högra fot utanför tågdörren i hässleholm imorse trettionio minuter över åtta möttes jag av en vägg. En vägg av stank. Som en knytnäve av illaluktande os rakt i ansiktet. Som när man går i IT-korridoren i skolan när klassrumsdörrarna är öppna. Som ett femtio år gammalt otvättat omklädningsrum. Ungefär.
Nåväl, medan mitt ansikte hann ändra "vad-är-det-som-luktar-"-grimas 45 gånger hann min hjärna även tänka saker som "är ostkvinnan back in town?" (känd kvinna i hässleholm, luktar förskräckligt illa och har konstiga smulor i huvudet) eller "är det något skumt rengöringsmedel dom använder på stationen?" eller det värsta av allt.. "är det jag som luktar såhär?!"

Jag satt länge och grubblade på bussen.
Gick sedan in i exakt samma chocktillstånd, som tio minuter tidigare, när jag klev av bussen en bra bit ifrån stan - SAMMA LUKT. Näsan började rynka sig igen. Försökte drömma mig bort bland dofterna av Dove's nya duschtvål som luktar som magi och sommar. Mmm.

Så är det.

Jag kan tänka mig att det är lite tant-varning på detta samtalsämnet, men det är lugnt, du behöver inte vara rädd bara för att man äter från det. Vad är samtalsämnet? Jo... tallrikar. I julklapp fick jag nämligen x antal skålar och tallrikar av mitt favoritporslin. Det kommer från Iittala och heter Satumetsä.
Det är ett helt fantastiskt porslin med sagolika figurer och djur. Vackra färger. Kanske inte det första man hade valt att äta ifrån, men något att förgylla vardagen med. Tänk att man kan bli glad för en tallrik. Ja, tänk. Alla vill ha Xbox och Iphone och spikmatta, men jag vill ha tallrikar.

Är det inte helt fantastiskt?

Okej, vill ni veta sanningen?

Det är väl mer eller mindre offentligt att jag inte har skrivit på ganska jättelänge. Jag är ledsen. Det är inte er det är fel på - det är mig! Många av de senaste dagarna har jag bokstavligen grävt ner mig själv. Inte i sand eller grus eller jord. Mer i min säng, mellan fluffiga täcken och smuliga lakan. Groteskt. I mitt sällskap har jag haft rörlig bild och ljud i form av världens kvinnligaste amerikanska dramaserie efter 7th heaven, nämligen Sex and the city. Skitbra. För varför leva sitt eget tråkiga liv när man kan leva sig in i deras?

Tredje året på gymnasiet tar död på mig. Jag har aldrig haft så mycket att göra och så lite lust att göra det. Innan hade jag en gnista i mig. Tittade på fotografier dagligen, kritiserade och inspirerades. Jag fotograferade själv, ofta, hade alltid något kul att redigera. Nu? Nothing. Den har försvunnit. Den är borta.

Faktan börjar nå min långsamma skalle. Jag ska snart ta studenten. Det är inte mycket tid kvar (frågan är om det är där livet börjar eller slutar?). Skynda skynda skynda. Vad vill du bli Jonna, vad vill du göra? Svaret på den frågan verkade så meningslöst för bara ett år sen. Nu måste jag veta det svaret inom en snar framtid. Vad ska jag annars göra? Gömma mig mellan mina täcken och titta på Sex and the city resten av mitt liv? DET FINNS INTE ENS SÅ MÅNGA SÄSONGER (kunde jag med lite snabb huvudräkning räkna ut..).

Och detta är inte det enda som får mig att vilja sjunka genom jordens iskalla yta. Idag tog jag med gråten i halsen emot ett papper. Ett vitt papper med svarta bokstäver (ovanligt). Svarta, tjocka bokstäver som utformade ord, ord som man inte vill höra, läsa eller ens vara i närheten av. I G V A R N I N G. Jag?! Jonna? Som mycket belåten stoltserade ut från högstadiet med trehundrafem poäng. Kan jag sjunka så lågt? Tydligen.

Hjälp. Är det någon som förstår min frustration?

Snart spricker det.

Jag är helt hopplös.
För ungefär åtta timmar sen samlade jag ihop alla tänkbara grejer runt min fåtölj för att slippa resa mig upp när jag behövde det. Ett genialiskt knep om man inte vill råka ut för att bli sysslolös bara för att man är för lat för att hämta det man vill syssla med. Nåväl, jag och linus satt där i varsin fåtölj omringade av chips, godis, läsk, xbox, tv, dvd, datorer you name it. Efter ett tag tittar jag på klockan - HALV FYRA? Men? Hon var ju precis tjugo i ett.

Då kommer rastlösheten krypande upp längs benen. Upp över magen och ryggen. Slingrar sig. Viskar att jag borde göra någonting. Fräser åt mig att jag är lat. Den gjorde inte det tjugo sekunder tidigare, men så fort jag är medveten om vad klockan är så *bang*.

När jag satte mig ner då, för åtta timmar sen, andades jag ut. Fan vad skönt att vara ledig, tänkte jag. Det är det här jag har längtat efter. Inte göra någonting. Ingenting. Nu, åtta timmar senare, kliar det i fingrarna. Vill göra någonting. Måste göra någonting. Klarar inte av att inte göra någonting på en hel dag.

När ska jag bli nöjd?

Luft, syre, tid! Ja! Jag kan andas igen. Pusta ut. Nu är det inte de välkända 7,5 sekunderna i hissen jag pratar om, nej, jag är ledig. Det är nu min högsta önskan är att somna tills jag vaknar. Äta när jag är hungrig. Eventuellt pussa linus när jag känner mig akut pussenödig. Han ligger för övrigt brevid mig i sängen och spelar medeltids-rollspel. Han har under sin lediga tid lyckats skapa en liten mini-hemmabio-3D-grej så att man kan ligga jättebekvämt och titta på film eller vad som helst.

Vi firade precis lite miniatyr-nyår med linus mamma och lillebror. Mamma Ingrig bjöd på lax och glass medan lillebror Ludvig stod för smällande underhållning i månskenskylan (vilket påminner mig om hur kallt det kommer vara att gå ut imorgonkväll). Nya skor och halsband inhandlades lite kvickt innan jobbet idag. Säger ganska mycket om Kristianstad om jag berättar att jag besökte minst 90% av alla butiker på mindre än en timme.

(Förlåt) men.. min favoritjulklapp i år var en dvd. Trist jag vet. Av min mamma och pappa fick jag De Halvt Dolda av Jonas Gardell. Det är en svensk typ av dramaserie i fyra delar som handlar om ett gäng olika familjer som utspelar sig under olika tidsperioder men som ändå hänger ihop. Den här serien är guld värd för mig. Den väcker mycket fantastiska och otäcka känslor. Känner igen mig så mycket i alla roller. Jonas Gardell är min absoluta favorit-författare.

I början av varje avsnitt inleder Jonas själv med att berätta om familjeporträtt från 17- och 1800-talet. Alla får vara med i porträttet stora som små men barnen ser alltid ut som allvarliga, små vuxna människor. Om man tittar lite närmre kan man skymta människor i målningen som står med ryggen mot eller som är halvt dolda. De är de döda. Och det är det hela berättelsen handlar om. "Det här är en berättelse om de som fick leva och det här är en berättelse om de som inte fick leva, de halvt dolda."

 

Kärlek!