jonnatalarut

Att med hjälp av ord försöka förklara de senaste 8 dagarna av mitt liv vore egentligen bara dumdristigt. Det vore egentligen att smutskasta varenda händelse. För jag vet att orden bara kommer ge dig en lightversion på vad som egentligen hände. Emmaboda 2010 - och allt vad det innebar - var utan någon större tvekan det stördaste jag har varit med om. Och jag ska inte ljuga, jag kommer inte ihåg allt i minsta detalj. Det rörde sig om en viss berusning från dag till dag. Festival i all ära. Men här kommer för er (och min egen) skull ett tappert försök till att beskriva min fjärde festival endast med hjälp av ordkonst. (Update: och lite bilder som jag lyckades få framkallade!)

Vi begav oss som sagt mot Jens och Karlskrona och hans lilla lyxkåk med pool. Diverse alkohol och musiksorter förtärdes i kvällssol och fram mot gryningen. Sällskapet som vi skulle dela veckan i Emmaboda med introducerades in i våra liv. Egentligen flippade hälften av gänget redan första kvällen, men det var en jävligt rolig inledning på veckan.

Jag och mina två kompanjoner Billy Butter och Potnuss (the sleepy guy) har nu inlett vår festliga vecka. Den klassiska dagen efter-hungern och torrhetskänslan i munnen har landat sen gårdagens bravader. Bacchus i lilla Markaryd var lite extra kryddat igår, de hade nämligen finbesök (läs: jävligt fint besök) från Stockholm. Och för att poängtera hur glada vi var över deras runtkastande av pengar och allmänna backslicks skickade vi fram Dennis med sin budskapströja: Die brat, die. Jag är måttligt förvånad över att de fortfarande skulle sitta mitt emot oss och flina resterande delar av kvällen/natten.

Jag kan efter knappt tjugofyra timmars ensamhet konstatera att jag inte är den som gärna är själv. Skönt, tänkte jag, när jag var påväg hem mot en tom lägenhet igår. Tackade nej till fyra dagar vid en brygga och nej till ytterligare en dag på västkusten. Tackade nej till att ha sällskap. Skönt är inte alls rätta ordet. Om jag fick bestämma skulle det vara förbjudet att bli lämnad ensam för länge. Som en hund, ungefär.

Nej, efter att ha läst igenom hela Stora manualen - när du flyttar hemifrån vill jag bara ropa på mamma och pappa att komma hem. Försäkringar och rengöringsmedel och kontrakt och ekonomi och mat. Lilla jag? Plötsligt fattar jag att mjölken inte springer in själv och ställer sig i kylskåpet.

Jag blir märklig i huvudet av alla tankar. Kan inte för fem öre samla mig. Ännu mindre skriva ner det jag tänker. Det blir bara ett virrvarr av ord och siffror. Jag är i stort behov av en rådgivare. Känner du dig manad?

Måste göra något innan dom skickar iväg mig.

Det är någonting speciellt med campinglivet på västkusten. Jag avundas hela idén med att ta med sig en massa grejer för att bo på en liten yta tillsammans med jättemånga andra. Alla känner alla. Och man behöver egentligen inte göra något vettigt, utan bara bada och sola och laga mat och äta och umgås och lyssna på musik och sova. Pontus parents bjöd ut oss till sitt lilla tillhåll i Båstad och jag föll pladask. Kärlek vid första besöket.

 

Jag har slutat att se långt framöver nu. Det gör inget att jag antagligen är helt sysslolös 1:a September. Den dagen kommer jag vakna upp och ha ett helt liv framför mig som jag kan fylla med vad jag vill. Jag har börjat känna ett lugn. Det är liksom roligt att leva när man har något att göra. Finns inte så mycket tid till att tänka efter, utan man lever istället. Dagarna går fort och man är sysselsatt.

Jag lade mina sista pengarna på en Emmaboda-biljett igår. 965 kr - Caching! Hyfsat billigt för tre dagars konstant skratt och livemusik. För jag bara vilt antar att det kommer bli roligt. Hoppas också förbrilt på att möta lite nya intressanta människor.

Ikväll blir det bira bira bira, bärs bärs bärs och Billie the vision and the dancers och Brainbag. Kristianstadsdagarna drar in så jävla mycket stämning i staden. Den lever i princip dygnet runt, till skillnad från när man resterande delar av året kan gå ut efter klockan sex och höra en nål falla till marken.

Men först gå till jobbet!

Okej, okej! Jag kan inte längre förneka det faktum att jag har en blogg på mitt samvete. Som har bidgragit med en del dåligt samvete de senaste veckorna. Men lite härliga bilder börjar rulla in och datorn har fått liv igen. Det tog mig nästan tre veckor innan jag fick se mina egna studentbilder - och hör och häpna - ni ska också få se dom! (Och ni som vill ha dom kan få dom).

Mycket och lite har hänt sen sist. Jag har tagit studenten (?) hur nu det gick till. Och blivit vuxen tjej som jobbar på allvar. Är både världens piggaste och världens tröttaste. Det går i vågor. Sommaren ÄR HÄR med sina 30 grader var dag, vilket är svårt att njuta av på insidan av en butik, men tröstar mig med tanken av den mängd pengar som kommer chachinga på kontot i slutet av sommaren.

Annars har det firats midsommar ute på landet, det har twistats och den officiella pappa-dansen är uppfunnen. Jag har hunnit besöka stranden två gånger, obadbart båda gångerna. Hela Mysteriet på Greveholm har av någon anledning beskådats av mig och pontus (låt mig tillägga: i sträck) och det har grillats och lekts med kattungar och klappats kossor och promenader hit och promenader dit. Glassar har förtärts i sol och musik har minsann lyssnats på under bar stjärnhimmel.

Livet känns som en stor tumme upp och ett brett leende.

UPCOMMING: PICTUAHS!

Jag behöver känna mig behövd. (mer än på jobbet.)

Jag är mer eller mindre död inombords. Har mottagit beskedet om två ig:n idag, i de två viktigaste projekten i trean.

Bra, vad-du-nu-heter...

Fick precis en grym flashback när jag begravde ansiktet i en handduk efter att ha tvättat mig. Doften av HAVREFRAS. Pang! Tillbaka till när man var tio år och satt hemma i det stora huset och åt havrefras med mjölk i en skål. De var alltid knapriga i början, men när man väl ätit halva skålen blev det till slut bara massa mjuka bitar flytandes i mjölk kvar.
Mmmm..

En förtvivlande känsla är lindad runt om mig likt ett vått, grusigt tygstycke. Hopplösheten sipprar i mina blodådror. Något i min hjärna har fastnat likt en påfrestande dragkedja. Spåren går inte ihop. Något är ivägen. Det finns ingen eftervärld i all dimma. Jag lever i ett hjulspår. Skulle aldrig gå utanför. Jag är för van nu. Det är som en koma. Jag vet om det men kan inte väcka mig själv. Kräver jag för mycket av livet eller är det såhär det ser ut?

Min farbror sa till mig att inte smita. Jag smiter. Från allt.
Ibland kommer jag tillbaka. Vaknar lite kvickt ur min mentala medvetslöshet. Hej världen. Försvinner lika fort igen. Tankarna flyr sin allra vackraste väg. För att hamna någonstans mörkt och kallt. Ingenting hjälper. Sova hjälper inte, äta hjälper inte. Inte heller prata, eller lyssna. Inte att se, absolut inte att se. Plågar mig själv. Jag är mitt eget martyrium. Försvinn försvinn försvinn försvinn.

"Här borta!" säger musiken. Jag springer efter den. Jagar. Vart ska du? Den sicksackar mellan enorma fågelfötter och trampar isönder alla tusentals små robotar som springer på marken. Jag ser mig omkring. Allt är så ljust. Jag är här nu. Det regnar knappar från vad som ser ut att vara en ljusgrön himmel och allt är format i en vacker symmetri. Och allt verkar inventerat. Alla färger är nya, det är inget du har sett förut. Träden växer upp och ner. Det finns inga klockor och alla bär hatt.
Sen ser jag det långsamt försvinna. Jag förlorar det.

NU ÄR DET BARA EN VECKA KVAR och peppen kommer smygande ungefär en gång i minuten. Längtan efter att snubbla fram på tälttrådar och röka vattenpipa och känna rytmen av livemusik och allt annat ljud och alla dofter och människor och berusningen och skratten och bajamajorna och leran. Bara en vecka kvar tills de knipsar fast ett nytt armband på armen, med en ny färg och ny design. Jag bara hoppas att tiden räcker till i år. Räcker till att träffa alla människor man vill träffa och se all musik man vill se.

SIESTA 2010 - är du med?

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii am.

Alldeles för många vattenpipsbloss senare ville jag hosta upp mina inälvor för att minska smärtan av att leva. Inatt var hemskt. Trots vilt hostande och en hel kopp kokande mjölk ville halsen inte lägga ner. Sluta tramsa liksom. Som plåster på såren tänkte jag efter hur roligt jag haft. Våren kändes officiellt invigd med balkongmys innehållandes vattenpipa, alkohol, filtar och naturligtvis en styck musikspelande mobil. Framåt tolvslaget lät jag t om Bacchus ta min pub-oskuld - vilket inte visade sig vara så heavy metal som jag föreställt mig. Men med rätt sällskap blir allt kul!

i malmö

 

Haha! Bild tagen inatt. För berusade och trötta och sjuka för att veta var vi ska ta vägen. Men grabben fixar, han!

Jag har börjat ana ett visst shopaholic-beteende hos mig själv. Tidigare idag när jag var påväg hem kände jag mig lite smådeppig och den första tanken som dök upp i mitt huvud var "jag kanske kan trösta mig själv med ett nytt läppstift...". Men jag kom på mig själv i tid och gick raka vägen hem. Väl hemma får jag ett mail från färgadelinser.se om att de har sänkt priserna på månadslinserna ...! Första tanken: "jag hade kanske blivit lite gladare av ett par färgade linser?". NEJ JONNA! Jag piskar mig själv mentalt på fingrarna. Låt bli!

..hihi, men snart anländer dojjorna.. FNITTOR**

Jag känner mig num. (Ett begrepp som betyder ungefär vad det låter som)
Jag har insett att jag inte har någon nutidskänsla. Allting handlar om framtiden. Det pågående nuet är bara -?-. Allting handlar om vad som kommer att hända. Det gör mig gråtfärdig. Jag vill inte leva för framtiden, jag vill leva för nuet. Slående tankar om att jag kommer dö imorgon eller i övermorgon och jag kommer föralltid ångra att jag inte levde i nuet. Varför denna ständiga oro för att jag inte tar vara på min tid?

Nu i studenttider är det en fråga som ständigt kommer på återbesök; Vad ska du göra sen? Och jag vet ärligt inte om jag ska skratta hysteriskt eller lägga mig ner på marken och gråta. Oftast blir det en lätt axelryckning och ett nervöst läte. I hopp om att personen som slängt ur sig den obekväma frågan ska börja föreslå massa bra yrken som låter intressanta och bra. Bra.
Nej, kanske inte.

För att citera mig själv: "Visst, schysst att just jag fick ett liv, men vad hade jag egentligen varit om jag aldrig blivit född? Vad är motsatsen till ett liv? Vad är motsatsen till känslan av att leva?"

Meningslösheten tar över. Men det löser väl sig.
Eller hur timbuk?

Jag tror jag var med om exakt samma sak för exakt två år sedan.
Jag förlorade konsten att fotografera.

Och jag tror jag vet varför.