jonnatalarut

Jag läste precis min egen vill-bli-vuxen-nu-och-inte-räkna-mer-matte-propaganda jag skrev i mattehäftet förra gången jag försökte räkna matte. Smart att göra det innan jag påbörjar min sex timmar långa mattedag. Det var verkligen ett steg i fel riktning.

Men lycka till förfan

Själv och ensam.

Det var längesen jag kände såhär. Jag vet inte vad känslan kallas. Den går inte att liknas vid någon annan känsla. Det är inte en känsla av sorg och det är inte någon glädjande känsla. Den gör inte ont, men är inte heller skön. Jag ryser inte av den.. eller somnar. Jag blir inte hungrig och inte mätt. Jag blir inte varm och inte kall.

Nu är jag hemma igen. Under de senaste tre veckorna har jag hunnit besöka malmö, stockholm, hässleholm, markaryd, danmark, tyskland, karlskrona. Mitt huvud är format som en resväska och mp3-spelaren utsliten till max. Mitt största problem just nu är: att allt resande och korta hembesök emellanåt har resulterat i att man kan dra många paralleller mellan TV4:s Rent Hus-situationer och mitt rum. Det kryper förhoppningsvis inte skalbaggar under min madrass, men ni begriper.

Känner för att tänka.

Jag räknade precis att det är cirkus fyrtio dagar kvar av le hell of john bauer. Har aldrig längtat mer efter att få sluta. Vilket egentligen förvånar mig. Jag älskade den jävla skolan med hela mitt hjärta. Det fanns inget bättre. Det var mitt hem och där fanns alla jag älskade. But not anymore. (Känner en svag känsla av ilska, men det är inte den känslan)

MINNEN?
Vi skapar nya hela tiden.

Varenda muskel i min kropp vibrerar av glädje/rastlöshet/extas/sockerkick. Jag är hemma på riktigt för första gången på 2 veckor. I ett tappert försök att lugna ner mig själv spelar jag The Shins, men det börjar bara rycka i knäna och kroppen vill ner på golvet och rulla runt i all smutstvätt. Jag kan inte sluta le efter gårdagens stordåd. Kramkalaset 2010. Som vanligt hostade Simon och Emelie världens trevligaste sammankomst. Med min allra djupaste glädjesuck tackar jag alla som har ork att transportera sig enda till Hässlehåla, ni gör iaf mitt liv färggladare! Och Thomas! We missed you sweetie!

Tack tack tack!

 

Jag kokar undermedvetet inombords. Jag är så arg för något. Jag vet inte vad. Och jag hatar den obehagliga känslan av att så gärna vilja "avreagera" mig till musik, men jag vet inte vad jag vill lyssna på. Jag byter mellan olika band och genrar och låtar konstant. Tål inte en sekund av fel musik. Going insane.

Förutom att jag inte hann äta frukost igår och förutom att B.A i malmö inte hade våra barbeller hemma (trots att vi bokat en månad i förväg...) och förutom att det ösregnade och allt blev blött och förutom att det helt plötsligt blev svinkallt på espresso house och förutom att pontus fick världens största bula i pannan och förutom att tiden på något vänster gick så jävla fort och förutom att brillorna jag föll pladask för kostade way too much och förutom att jag inte lyckades hitta några blåjeans och förutom att vi glömde säga hejdå till janina (förlåt!) och förutom att vi inte hann gå in på monki och förutom att det såg jävligt mörkt ut under en tid..

..så lyckades det ändå bli en riktigt lyckad dag!

Frukost och ensam allsång till Pictures of you, det är nästan strängt förbjudet att inte börja en regnig tisdag så. Medan batteriet långsamt tackar för sig och tiden att göra sig klar börjar rinna iväg, ryser jag i hela kroppen åt den fantastiska texten. If only I had thought of the right words, I could have hold on to your heart. If only I'd thought of the right words, I wouldn't be breaking apart all my pictures of you. Gift dig med mig nu Robert Smith!

"Livet är det som pågår medan vi är upptagna med att göra annat" påstod en minimalisk etikett på jobbet häromdagen. Fick mig att heja till. Stanna upp. Sätta ingenting i halsen. Är det så egentligen? Vi har inte tid att leva. För vi måste oroa oss för pengar och familj och om man glömde tvättiden eller inte. Mycket mer hann jag inte fundera på livet innan jag blev upptagen med att göra annat.

Sen dess har jag farit hit och dit mellan städer i och utanför Skåne. Jag och tredje dubbelsätet på vänster sida i den bakre delen av bussen har blivit goda vänner. Han låter mig alltid luta mig mot honom så att jag kan sova. Och jag som trodde att jag var en äkta tåg-människa har gått och fallit pladask för långa månskensbussturer och mysiga hemmakvällar. Även om Skånetrafiken RÅNAR mig på pengar varje gång. "Upp med händerna och betala 40 spänn för att åka 69,7 km".

Påväg mot en slagsmålskväll i fredags hann det hända ett och annat. Bland annat fick vi besök av två stycken skeptiska skapelser av varsitt kön. De studerade länge våra resekort, från alla håll och kanter (som att de sökte varje chans att få säga "De här korten är fejk!!") Till slut gav de oss tummarna upp för att vi var duktiga och hade en alkoholfri fredagkväll på tåget mot Helsingborg trots att det klart och tydligt låg ett tomt paket starkvin på det lilla bordet.

Det var första gången jag såg Slagsmålsklubben. Och jag måste säga att jag hade hoppats på mer. Visst, synth i all ära. SMK gör fantastisk musik som man blir glad och sprallig av men vad hände med själva publikkontakten? Att bara stå koncentrerade vid sina synthar alla sex stycken slagsmålsklubbare och förlita sig på att musiken skulle få publiken att hoppa rundor var inget vinnande koncept - inte för mig åtminstone. Björn gjorde ett tappert försök att snacka mellan låtarna, all kärlek till dessa ordformuleringar, men det gick inte riktigt hela vägen. Det var först när de avslutade med Sponsered by destiny, förbandet kom in och hoppade med självlysande såpbubblor och konfetti, samt att de började riva hela lokalens inredning som det blev intressant. Hm?

Lördag morgon bar det iväg till jobbet, sjätte dagen i rad. Det tog inte lång tid innan mat/sömn/energi-bristen kickade in och efter en utskällning (från en kund) brast det totalt. Allt blev bara en enda röra! När jag vet att man för allt i världen absolut inte ska ta åt sig något av det kunden säger som är negativt så stod jag som en öppen bok medan hon bokstavligen ordmisshandlade mig. Ord som egentligen skulle beskriva hur arg hon var på situationen men som istället beskrev hur arg hon var på mig personligen. Mig. Jonna.

Det allra bästa var att det var ett så obetydligt problem. Det var så litet att det knappt borde kallas problem. Det skulle snarare klassas som en liten svårighet. Ingen hade dött. Inget hade brunnit upp. Skatten hade inte höjts. Hon kan inte ens ha missat tvättiden. För hon gjorde det väldigt klart för sig hur hon bodde. Och speciellt hur långt ifrån stan hon bodde då hon krävde kompensation för de ynka 10,4 km extra hon behövt köra.
ÅH STACKARS DIG DITT SINNESSLÖA MONSTER!

Det är ett minst sagt händelserikt jobb jag gått och fått mig. Som bland annat fått mig att inse hur mycket elaka människor det finns. Men också att det finns en del guldmynt. Som förstår att man är en människa av kött och blod.

Ger böckerna på nattduksbordet en snabb rannsakan. Drygt tio pocketböcker, alla med märkliga och intressanta omslag. En salig blandning av Gardell/Strauss/Ron Jeremy/Stieg Larsson. Många bra historier. Problemet är att alla är halvlästa. Den ena efter den andra påbörjad utan att ha läst färdigt den förra. Dom ligger där och väntar på mig medan dammkorn efter dammkorn letar sig till de tomma ytorna.

Jag halvligger i min säng och lyssnar på en musiklista gjord med kärlek. Likt mammas kanelbullar. Hon har alltid påstått att hennes bullar blir så goda för att hon bakar dom med kärlek. Vad är det för knarkteori egentligen? (Plötsligt dyker det upp en stark bild av mamma iklädd utsvängda jeans med stort fluffigt hår, dansandes rundor i ett kök med en joint i ena handen och en påse mjöl i den andra). "Kärlek" var det ja!

Nu ska jag göra en lista.

Jag vill stampa ungefär varannan kund på tårna. Inte nudda vid lite lätt eller ge någon slags foot-to-foot-masage utan snarare drämma ner hälen med all min kraft på deras ynkliga små tår. Deras ynkliga små tår som sitter fast på deras ynkliga små kroppar. Ynkliga små kroppar som har mage att vara otacksamma och bittra. "Hittar du inte det glaset bland alla 7,294 olika sorter? Ska jag hjälpa dig?" he-he-he-he-he. Nej tack. *Ger världens största fejkleende och försöker skratta bort mitt plötsliga illamående över mänskligheten*

Det är tur att min syster alltid finns inom räckhåll. För när man inte får stampa kunderna på tårna, är det bra att få berätta för någon hur den människan nyss betedde sig. Eller vad den hade för rolig mustasch, eller vad den precis kallade "villeroy och bock". Det är kul att reflektera över människor överhuvudtaget. Det finns så många olika. Men flest onda.

Nu händer det grejer hela tiden.

Medan jag pillar ut något irriterande ur mitt öga med vänster hand och skriver det här med höger hand, har jag fortfarande tillräckligt mycket hjärnkapacitet till att irritera mig på tv-reklamen. Apotekhjärtat's reklammusik - Detektivbyrån. Nu får det väl räcka!
Något mer som får räcka är mitt högra såkallade "ben". Det har fått för sig att jag tycker det är ganska behagligt att ha kramp en gång i halvtimmen. Det är inte ens värt att kalla det ens ben längre. Nu är det bara något som råkar finnas där. En Krumulsk. (Som dansar till Outkast)

Mitt hår är inte grått längre - ett glädjeskutt! Som slutar med kramp, självklart. Nej nu går det mer åt det lila/orange/röda-hållet. Inte alls dumt tänkt av den där Amandan. Hon kände sig kanske lite småskyldig till att jag gått och blivit 60 år äldre under en natt eller två.

Jonna <3 hår
Egentligen vill jag få slut helt på badrumsfotograferandet som är det enda för tillfället. "Åh, nytt hår, måste fota". Bu. På. Mig. Har fortfarande inte fått tillbaka min inspiration by the way, men det kunde du kanske räkna ut själv.
Idag var första dagen på jobbet! Bara fem veckor kvar. Börjar skolan igen lagom till våren förhoppningsvis. Om vi nu någonsin får någon vår?

För årets vårjacka har redan inhandlats. Samt att det börjar klia i fingrarna efter varma kvällar, filtar på gräset och dessa oändligt många vattenpips-smaker. Sandstränder och regelbundna balkongbesök. Färgerna. Dofterna.

Nog om mig. Jag har en ny idol. Hon skriver. Det är lite skämmigt att läsa sina egna texter efter att man har läst hennes. Mitt huvud säger till mig att jag aldrig kommer nå upp till hennes nivå, men jag vill nästan inget hellre.
http://scuq.se/wordpress/

Just det.

Befinner mig för nuvarande på mitt nya favoritställe. Återvänder till jorden någon gång nästa vecka.

Don't worry, be happy

Fina saker med livet:

- När musikspelaren själv väljer ut rätt låt vid rätt tillfälle
- När busschauffören säger godmorgon med ett leende
- Att hinna med tåget
- Festivalernas bandsläpp under våren
- Promenera (när man har någonstans man ska)
- Ge spontana presenter
- Att planera helger och se fram emot dom
- Kramas
- När mamma kokar ägg till en på morgonen
- Mörklila ögonskugga
- När man mot alla odds får sittplats på tåget
- Att vakna till synthmusik
- Att göra listor

Jag HATAR Facebook.

Lovar att förklara varför någon gång.

Jag sitter lite lätt förundrad över att jag knappt har någon känsel i min vänstra arm. Den är svårflyttad. Ute snöar det, som vanligt och mina knän fryser. Jag sitter lite lätt rastlös. Med sötsug. Det är svårt att komma på kvällsaktiviteter som inte involverar godis. På tv simmar Bond och snackar med irländsk accent. Nu blev han ledsen.

Upprördheten har brusat upp flera gånger i mig idag. Mitt hår råkar nämligen vara grått på sina ställen. Inte av naturliga skäl, utan snarare av onaturliga. Jag förstår inte vad som gick snett! För bara tre dagar sen stod min frisör och talade gott om den här sortens färg. Den sortens färg som enligt tillverkarna 'aldrig skulle släppa'. "Aldrig?!" utbröt jag. "Aldrig." sa hon, bestämt.

Socker socker socker socker socker socker socker socker.

Imorgon väntar en förtvivlat trevlig företeelse. Smink, smink och smink i tre timmar. Damerna på jobbet, samt jag, fick nämligen en liten julklapp var. I form av en make up-kurs hos Make Up Store! Och lilla fröken Jonna har aldrig varit gladare (förutom möjligtvis i helgen). Och det allra, allra, allra bästa av allt är att min syster också kommer att närvara.


Något att se fram emot,
precis vad jag behöver.

På gång: Jonna talar ut i ren extas!
Nu ska jag berätta hur jag känner. Jag känner "okej". Det är okej. Jag sitter i vår stora gråa soffa i tv-rummet och betraktar Fredrik Skavlans lätt lockiga lugg. Norskan dansar ut genom högtalarna som en svängig melodi. Det är fredag kväll. Klockan tio. Och jag sitter hemma med mina föräldrar. Det är okej. Jag gillar mina föräldrar.

Mina ben darrar fortfarande lite lätt i sina nyköpta byxor. Darrar av extas. Varenda liten del av kroppen fylls med energi under den tiden man befinner sig hos Amanda i hennes leopardmönstrade stol. Speciellt när dyr och kladdig blå och lila färg bara väntar på att få nå mitt hår. Hon klippte till mig också. Med sax. Det visade sig bli ännu en succé däruppe.

Mina känslor är ungefär överallt. Upp och ner. Hit och dit. Ena stunden önskar jag att någon råkar köra på mig, andra stunden vill jag krama om allt levande. Nu är det uppåt. Hallå, ny frisyr. Bästa omställningen. För, ena stunden ser framtiden hur ljus ut som helst och andra stunden är den mörk och grå. Som sagt, all over the place.

Le picture ska då föreställa min lycka över nya håret, som det egentligen inte är jättestor skillnad på (in my defense är det jävligt svårt att göra stor skillnad på så lite hår). Färgerna stämmer inte riktigt utan är mer blandat blått/lila. Och på något vänster har min prick på tungan fått en liten tvilling. Den blå ögonskuggan är grym och kostade 49:- på Shock. Sweet. Kameran är min och jag bjuder på minen!

Sittandes i frisörstolen, kom jag på att ett frisörbesök påminner mycket om terapi. Man bemöts av trevliga människor, får prata om sina problem, blir tillfixad, får bläddra i massa dyra tidningar, man blir serverad te, får massage, får komplimanger. Man kan t om titta på tv om man känner för det. Vad är det om inte terapi? Det måste det ju vara, jag mår mycket bättre än innan idag.

Nåväl, mycket planer väntas i helgen. Det är dags att vila upp sig inför dom. Även om klockan är tio över elva. För det är okej. Helt jävla okej. Godnatt kära läsare!

Två tankar mitt huvud nuvarande pendlar emellan;

"Jonna, vad sysslar du med?! Du är helt okapabel till att vara själv. Detta är bara dumheter, sluta vara dum. Allting runt omkring dig är redan fucked up, varför bara göra det värre? Du har tusen grejer du behöver göra och detta är det sista du behöver ha i huvudet dygnet runt. Gör det ogjort! Gör det nu! Gör det!"

"Jonna, nu har du chansen! Du kan göra precis vad du vill. Det är bara du som bestämmer nu. Skit i alla andra, du klarar dig fint själv, du behöver inte dom. Nu kan du ta tag i ditt liv på riktigt och göra precis vad du vill. Du kan åka var som helst, bo var som helst, vara med vem du vill. Du kan vara hur du vill. Du kan vara vem du vill."


Väntar med rullande tummar på att klokheten ska slå till,
eller bara att någon ska säga till mig hur jag ska göra.

He-he.