jonnatalarut

Som många kanske redan kommit underfund med så är mitt namn Jonna. En artonåring, som lika gärna kunnat vara en nittonåring pga sitt klasshopp i början av skoltiden. En som hon så länge kan minnas umgåtts med människor som är äldre än henne själv. Jonna. Med den ständiga viljan att vara spontan och osårbar, som gråter för ingenting och mest får tiden att gå genom att gå till jobbet och gå hem från jobbet.
En artonåring som kanske hade passat bättre in längre bak i tiden, som uppskattar analoga kameror, handskrivna brev, böcker, gammal musik. Som för allt i världen inte kan förstå vad Facebook ska vara bra till och förundras över ständigt värdelösa nya program på tv.

Nej. Detta är jag. Jag älskar att duscha länge, duschen är min fristad. Musik är och kommer alltid vara en stor passion, en känslohöjare. Som passar både när jag mår väldigt bra och när jag mår väldigt dåligt. Jag tycker frukost är viktigt och kan inte påbörja en dag utan mat i magen. Även offentlig Oboy-fantast. (Resten av dagens måltider känns inte så viktiga). Min familj går före allt. Jag uppskattar människor som lyssnar, tröttnar lätt på människor som inte lyssnar. Fotografi har legat mig varmt om hjärtat ett par år och även om jag förlorat all lust och inspiration till att fotografera själv finns det ingenting bättre än att diskutera och analysera bilder. Jag planerar att få tillbaka den lusten samt inspirationen inom kort. Kanske när jag bytt jobb.

Jag tröttnar snabbt på allt. Ställen, min frisyr, skola/jobb. Har alltid haft stora problem att fullfölja uppgifter. Jag tycker tid och människor är häpnadsväckande, tror inte på Gud för fem öre, men funderar mycket på parallella världar, ödet och livets egentliga mening. Jag har aldrig varit den med många vänner, utan ett par få som jag hellre lär känna lite närmre inpå. Dock tycker jag om att skaffa mig bekanta från olika delar av landet, som man ofta återförenas med på t ex festivaler.

Jag är en riktigt presentfantast. Och en liten spenderare överhuvudtaget. Jag har svårt att bilda en snabb uppfattning om människor. Jag tror att det finns både något gott och något ont i alla. Jag tycker om att åka tåg och buss, avskyr att åka bil. Skyltdockor är det värsta jag vet efter spindlar. Jag har svårt för barn, alla typer.

Nu känner du nästan mig, känner jag dig?

♥ Dag 1 – Presentera mig själv.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
♥ Dag 3 – Mina föräldrar.
♥ Dag 4 – Det här åt jag idag.
♥ Dag 5 – Vad är kärlek.
♥ Dag 6 – Min dag.
♥ Dag 7 – Min bästa vän.
♥ Dag 8 – Ett ögonblick.
♥ Dag 9 – Min tro.
♥ Dag 10 – Det här hade jag på mig idag.
♥ Dag 11 – Mina syskon.
♥ Dag 12 – I min handväska.
♥ Dag 13 – Den här veckan.
♥ Dag 14 – Vad hade jag på mig idag.
♥ Dag 15 – Mina drömmar.
♥ Dag 16 – Min första kyss.
♥ Dag 17 – Mitt favoritminne.
♥ Dag 18 – Min favoritfödelsedag.
♥ Dag 19 – Detta ångrar jag.
♥ Dag 20 – Den här månaden.
♥ Dag 21 – Ett annat ögonblick.
♥ Dag 22 – Det här upprör mig.
♥ Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
♥ Dag 24 – Det här får mig att gråta.
♥ Dag 25 – En första.
♥ Dag 26 – Mina rädslor.
♥ Dag 27 – Min favoritplats.
♥ Dag 28 – Det här saknar jag.
♥ Dag 29 – Mina ambitioner.
♥ Dag 30 – Ett sista ögonblick.

CHALLENGE ACCEPTED

tror ni jag klarar det?

Damer och herrar! Årets torraste blogg går till... Jonnatalarut på Blogg.se! Gratulerar!

Förlåt. Men jag menar allvar när jag säger att ni övervägt att begå självmord om jag tagit mig tid att skriva om min vardag här. Läs: jobb. Min tid, mitt huvud, min kropp - hela mitt medvetande - kretsar kring jobbet. Är det inte ett utgående porslin, så är det annonsvaror och är det inte det så är det antagligen vilken vinkel de japanska knivarna är slipade i.. (?) Är detta normalt? Jag drömmer mardrömmar om den dagen vi ska få plats med 25st pallar på vår minst sagt begränsade butiksyta.

Men okej, för att skapa en liten bild över min vardag:
-Går upp kl 8, är trött
-Kommer 2 minuter försent till jobbet, händer varje dag
-(får panik över röran)
-Jobbar fram till kl 2/halv tre, äter lunch
-Glömmer diska
-Fortsätter jobba, svär över otrevliga människor
-(får panik över röran)
-Fortsätter, timmen mellan fyra och fem är alltid drygast
-Sista kvarten går oftast åt till skitsnack
-Stänger kl sex
-Stannar kvar till halvsju för att vänta på Sandra
-Går inom Coop på vägen hem och köper något onödigt
-Sandra följer mig hem
-Vi säger "ses imorgon" och fnissar åt något
-Äter middag med mammapappa
-Lägger mig och tittar på serier
-Går och lägger mig
-Jaha?

Och så är det. Varje dag.
Jag flyttar nog snart.

Jag och pontus är officiellt med Xbox.
Ett jävligt slim.

Feels good.

(min bild)

nya i samlingen - HÖR OCH HÄPNA - 279 kr! (ej begagnade)

 

Jag slutade precis sträva efter framtid och framgång. Jag stannade upp, satte igång en feel good-låt (med vissel i bakgrunden) och tittade över gamla inlägg och bilder i den här bloggen. Och jag kände mig så jävla nöjd. Jag gör visst något av mitt liv. De senaste nio månaderna har varit de bästa i mitt liv. (och jag har inte varit gravid...)
Innan tenderade jag till att bli extremt deprimerad och bland annat äta dåligt. Må dåligt över mitt liv helt enkelt. Men jag har inte varit i närheten av den känslan på ett bra tag.

Det är dags att sluta vara så jävla kritisk över livet och se ner på sig själv. Vi människor är kapabla till iprincip vad som helst men har inte tillräckligt stora ego för att övertala oss själva att göra det.

Med risk för att låta väldigt 2010 så säger jag: att blogga måste vara det bästa. Man skriver sina tankar och känslor för just det tillfället och har möjlighet att gå tillbaka och kolla. Hade jag inte bloggat och lagt upp bilder under de senaste nio månaderna hade jag inte kunnat gå tillbaka idag och må bra över vad jag har åstadkommit.

Så, tack så mycket, Bloggen
för att du gör mig glad!

(Är det dags för en ny header förresten?)

Jag tror jag har hittat rätt.
Jag har en sån oförklarbar, söt och varm känsla i magen och det beror inte på att jag har ätit sanslöst mycket kanelbulledeg idag. Det beror på killen som hjälpte mig att baka den. Han som lugnt stod kvar bakom mig trots mitt hysteriska armviftande, när receptet inte stämde överens med hur jag kommer ihåg att mamma gjorde det. Han som är ganska lång och spinkig med ett fantastiskt humör och luriga egenskaper. Han som heter Pontus.

Jag har hört ett par gånger från olika håll att vi två ser ut att passa bra ihop och varje gång har jag tyckt att den som tycker det är lite dum i huvudet. Det gör vi väl inte? Marshall och Lily passar bra ihop, Jack och Rose passar också bra ihop, men jag och min älskade Pontus? Vi råkar bara tycka om varandra väldigt mycket. Vi kan omöjligt vara skapta för varandra och det är det jag tycker om. Våra olikheter.

I helgen begav vi oss mot staden utan slut, det var Göteborg. Vi fixade in oss på ett litet hotell för två nätter och shoppade tills vi inte orkade bära mer. Kände på göteborgspulsen och smakade på göteborgsmaten. Kom fram till att människor generellt är trevligare uppe på västkusten. Min far var även en ängel och lät mig låna ett fast 50mm-objektiv som visade sig vara en utmaning att dokumentera med. Med tanke på vilken skärpedjups-bitch man lätt blir när man har möjlighet att trappa ner enda till f/1.4. Några slags bilder blev det väl, men latheten tog gärna över när allt jag kunde tänka på var kläder.

Jag kan helt enkelt inte börja förklara hur mycket jag tycker om honom.
Men det är mycket.

På fredag åker jag och pondus på äventyr ..hihii.

Från Radiohead, Muse, Mars Argo, Mew, The Knife, Modest Mouse till... Babian? Jag har officiellt börjat lyssna på Babian. Och tycker det är bra grejer. BABIAAN - GE APAN EN BANAN!

Jag pendlar mellan stolthetens självständighet och skräckens ensamhet. Jag är så rädd för att vara ensam, men samtidigt så fruktansvärt rädd för att inte få ut allt av livet. Jag är rädd att jag som gammal kommer tänka tillbaka och ångra mig. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: man ska inte tänka så jävla mycket. Jag gav t om det som ett gott råd till en annan fysisk människa som nått båtten. Tänk inte så mycket. Det sa jag. Och det var ju jävligt bra sagt. Fast jag är rädd att det goda rådet inte funkar på mig. Inte alls faktiskt.

Jag tänker mycket. Ofta för mycket. Jag har på senaste tiden åtskilliga gånger stannat upp och tänkt på att 'jag är här och nu'. En skitkonstig tanke att tänka egentligen, speciellt när man är mitt uppe i något. Jag blir knäpp av att försöka känna min existens. Vi bara går runt och accepterar att vi finns och att vi gör saker på speciella sätt. Men varför? Nu betyder inte min gymnasie-uppsats kring livets mening ett skvatt längre - mina svar har ju uppenbarligen inte tillfredställt mina förfrågningar. Hade jag svarat mig själv hade jag inte fortfarande frågat.

Sånt här är skitjobbigt. Jag hade behövt en knepig människa som vill diskutera livet. Som fattar varför jag undrar. Det är egentligen helt ofattbart att man föds in i en värld där ingen vet. Vilket väcker ännu mer misstankar om att vi bara är ett sjukt experiment. I händerna på någon skum forskare med för stor mustasch och nerbitna naglar.

Till ett par lite mer halvrealistiska tankar. Saker jag på senaste tiden funderat på att göra den närmasta framtiden (år): söka in till en fotoskola för att studera fotografisk bild på riktigt, öppna någon slags butik/matställe, designa ett eget klädmärke och bli det nya CM (fett), bli någon slags marknadsförare åt mindre företag... osv.

Jag vet inte längre om jag tycker det är kul eller fasansfullt att inte veta.

miss you

JAG HAR SÅ TRÅKIGT.
Så här kommer ett regn med bilder på saker som jag på senaste tiden köpt eller fått. Mest för att påpeka att jag handlar för mycket. Och får. Fast det är kul att få.

Det här är min Good Luck Frog från Royal Copenhagen som jag fick av min syster i studentpresent. Denna ligger mig så otroligt varmt om hjärtat och ska följa med mig var jag än väljer att gå i livet. Detta var enligt min mening den absolut bästa studentpresenten jag kunde få. (Min syster är verkligen världens bästa)

 

 

45 kr, caching!

 

 

En vacker docka. Fått av min chef som tack för den italienska buffén vi trollade ihop. Med knäna (och mamma).

Två st Margrethe-skålar.

 

Kruka från Indiska.

 

Två små skålar från Höganäs Keramik. Syren heter färgen. Även dessa halva priset!
(omg, när blev jag sånhär?)

 

En onödig liten tallrik, men så otroligt fin. "Nanuk" från Marimekko.

 

En liten kastrulljävel. Haaalvaa priiiseet. Knappt märkbart att jag förebereder för att flytta hemifrån?

 

Stora, fina mossgröna glas från Iittala. (Haalva priset)

 

En liten telefon. Love HTC.

 

Världens coolaste strumpor.

 

Bästa halvlitersmuggarna någonsin. I färgen "Is" från Swedish Grace, Rörstrand. Dessa fick jag av mina gudföräldrar i studentpresent och har använts minst sagt flitigt sedan dess. Jag tycker att Swedish Grace är ett av de vackraste porslinen som gjorts genom tiderna.

 

 

Haha. Nej. Jag måste sluta handla. Och eventuellt bli mindre jobbskadad. Mycket mindre..

Ta tag i sitt liv var det, ja?

Det trodde man inte, för några veckor sen. Att jag skulle sitta med datorn i köket och ha en mamma och en pappa bakom vardera axel. Och vad pryder inte skärmen om bilsökningar på Blocket. Utbrister ett litet "åååh" varje gång jag ser en gammal BMW från 90-talet. Pappa är naturligtvis skeptisk, men nöjd över mina goda smak i bilmärke (kan man vara något annat än påverkad efter alla dessa år?) och mamma är positiv och hyper över att kanske äntligen få tillgång till en bil.

Nej men, jag har bestämt mig nu. Sedan länge tillbaka har min åsikt varit "varför ha körkort när det funkar så bra att åka kollektivt", och visst det funkar om man bor nära alla förbindelser som jag gör. Dessutom är det så förbannat dyrt att ta körkort, köpa bil, underhålla bil och faktiskt köra bil. Det har väl ingen missat. Men TROTS detta har jag nu bestämt mig för att körkortet ska klaras i höst. Det ska vila tryggt i min plånbok innan årsskiftet. Därav sökning av bilar på Blocket i köket en tisdagskväll i Augusti.

Så är det någon som råkar ha en gammal BMW till salu för ca 6 000-10 000kr, inte mer, hojta gärna.

Imorgon ser jag fram emot min dejt med Amanda och syster på Myran. Dricka öl, färga hår och lyssna på musik. Planerar även att övertala the ladys att vi ska äta pizza också. Sedan bär det av till en heldag i Malmö med Pontus på torsdag för högskoleuppletning och eventuell pengaslösning. Vad fan händer i helgen?

..eller åtminstone snälla svärföräldrar som lånar ut.

Som sagt så befann vi oss, helt seriöst, på en mini-husvagnssemester. Bara pontus och jag, för en gång skull. Omringade av 50+:are som blev förfärade om man inte hälsade, polettduschar, förtält i alla dess olika storlekar och formar, och blabla bla bla. 100 meter till havet och 4km till Båstads centrum.

Allting startade egentligen på torsdagkvällen, då jag anlände till Markaryd efter jobbet (efter en smärtsam 70 minuters-resa utan musik). Jag möttes av Donkey Kong-trummor och glädjeskrik från en av bröderna och en pussvänlig hjärtevän. Och efter att vi varit och handlat till semestern, lagade vi tacos som vi åt medan det blixtrade och åskade och regnade utanför fönsterna. Och när ovädret (som snarare var ett plus) inte tog slut spelade vi schack på sängen. Vem vann? Jag.

 

Morgonen därefter fick vi skjuts enda fram till husvagnsdörren, som vi ungefär fem minuter efter att vi blivit lämnade ensamma inte fick upp. Åtminstone inte direkt. Vi hann med så mycket den dagen. Nästan allt vi kunde hinna med kändes det som. Husvagnssemestern hade fått sin början.

 

 

Han som är är söt i alla ljus.

 

 

Västkusten i sin allra renaste form.

 

 

Många mackor blev kastade från den stenstranden, sånt som man gör på husvagnssemester..

 

 

..och naturligtvis det obligatoriska turist-solnedgångs-fotografiet.

 

 

Morgonen därefter unnade vi oss själva frukost och film på sängen. Mellan täcken och lakan. Omringade av bara frihet. Den här bilden gör mig lycklig på det sättet. Inte för att jag tycker om den fotografiskt, utan för att den påminner mig om varenda liten detaljerad känsla från semestern. Tryggheten, lugnet, kärleken.

 

 

Vi hade sedan länge bestämt att den dagen skulle vi göra och äta varsin Pontus Special. För er som inte vet vad det innebär så är det en Vesuvio med pommes och sås på. Gott. Men vi fattades lite såsingredienser, så vi cyklade än en gång in till Båstad för att handla. Väl inne i Båstad började det tokregna och åska och blixtra, så vi fick helt enkelt sätta oss ner och vänta.

 

 

Lurade av ett litet uppehåll satte vi oss på cyklarna igen för att snabbt trampa hem, då himlen öppnar sig en sista gång och tar i för kung och fosterland. På bilden ovan försökte vi "ta skydd" under ett träd, men regnet var så kraftigt att alla löv gav vika och vi blev om möjligt ännu blötare. Samtidigt som jag tog bilden nedan brände jag halva högerbenet på ett antal brännässlor.

 

 

Det var ungefär så vi slutade upp på den här bilden: hemma, blöta, hungriga och ja?

 

 

Till slut satt vi där i förtältet. Ugnen på uppvärmning och en massa blöta kläder hängandes i taket. Vi blandade flertalet olika såser medan vi väntade på pizzorna, men ingen lyckades smakade som hemma i Markaryd. Det förblir en evig gåta hur dom gör den goda såsen, men för den kvällen räckte det. Det blev den godaste Pontus Special ändå.

 

 

Den kvällen slog Pontus mig i schack.

 

 

Utan tvekan den finaste semestern jag har varit med om och allt tack vare dig, Pontus.
Du är en såndär.. förgyllare!

Älskar dig killen <3

 

(Och ha en hundjävel.)

Efter att ha sett min systers nya lägenhet idag blev jag helt hysterisk. Jag vill flytta hemifrån nuuu, på momangen!