jonnatalarut

Jag vet att ni redan vet, ni vet att det snöar och ni vet att allting är vitt och fluffigt och mysigt. När jag steg av tåget vid halv åtta ikväll i Kristianstad efter en dag av logaritmer och potenser och tåg och malmö och storshopping så gjorde det ingenting att jag hade ont i fötterna, eller att det var kallt, eller att jag hade massa tunga påsar att bära på, eller att min cykel var full av snö eller att det var trögt att cykla... för allting var vitt. Helt fantastiskt kristall-vitt. Trots att klockan var halv åtta och mörkret borde lagt sig över staden så lös allting, i ett såntdär gul-lila skimmer.

Jag cyklade och stannade lite då och då bara för att titta. Jag blev blötare än vanligt, men lika glad var jag för det.

Riktigt alla julklappar är inte köpta, men jag är minsann inte långt ifrån. Det känns så skönt! Imorgon bär det av till årets sista skoldag och återvända på fredag för att ta emot eventuella betyg och titta på svenska c-humor-gruppen.. och efter detta direkt till Cervera där jag stannar till 14.00 på julafton. Sen joggar jag hem till Kalle Anka och glögg och familj och paketer (i min nya fina klänning).

Och förresten, vill bara tacka de två 10-åriga flickorna från Blekinge (som antagligen var väldigt höga på socker) för att de lyckades hålla ett jävla liv (utan att kunna uttala "r") från det att vi steg på tåget i Malmö tills det att jag klev av i Kristianstad. Det var även imponerande att ni inom loppet av en timme hann byta plats på tåget ungefär tio gånger och att ni tyckte att det var så kul (bittra jag som satt och försökte lösa Metros suduko var lagom road över vilken hög och jämn ljudnivå ni klarade att hålla...). En annan rolig detalj var ju att era mammor var minst lika kul att tvingas höra på. Tack! God jul! Dö!


Nåväl.. igår, tisdag, hände det bästa någonsin på foto c. Vår lärare hade äntligen fått tummen ur och köpt in mellanformatsfilm till en kamera jag fann i en gammal väska på John Bauer i ettan. Inte alls vilken gammal kamera som helst, utan en Mamiya RZ67 (analog och mellanformat). Vilken fantastisk upplevelse att få fotografera med en ordentlig kamera som väger ett par kilo för en gång skull. Eftersom min modell Loa prioriterade svenska c före självaste mig och Mamiya:n fick jag ta till med en lite mer stillasittande modell, nämligen Benjamin (plastskelettet på jb). Han var schysst att fotografera. Stod blixtstilla och sa aldrig emot.

Nej, julen, nu är du fan välkommen!