jonnatalarut

Jag är mer eller mindre död inombords. Har mottagit beskedet om två ig:n idag, i de två viktigaste projekten i trean.

Bra, vad-du-nu-heter...

Fick precis en grym flashback när jag begravde ansiktet i en handduk efter att ha tvättat mig. Doften av HAVREFRAS. Pang! Tillbaka till när man var tio år och satt hemma i det stora huset och åt havrefras med mjölk i en skål. De var alltid knapriga i början, men när man väl ätit halva skålen blev det till slut bara massa mjuka bitar flytandes i mjölk kvar.
Mmmm..

En förtvivlande känsla är lindad runt om mig likt ett vått, grusigt tygstycke. Hopplösheten sipprar i mina blodådror. Något i min hjärna har fastnat likt en påfrestande dragkedja. Spåren går inte ihop. Något är ivägen. Det finns ingen eftervärld i all dimma. Jag lever i ett hjulspår. Skulle aldrig gå utanför. Jag är för van nu. Det är som en koma. Jag vet om det men kan inte väcka mig själv. Kräver jag för mycket av livet eller är det såhär det ser ut?

Min farbror sa till mig att inte smita. Jag smiter. Från allt.
Ibland kommer jag tillbaka. Vaknar lite kvickt ur min mentala medvetslöshet. Hej världen. Försvinner lika fort igen. Tankarna flyr sin allra vackraste väg. För att hamna någonstans mörkt och kallt. Ingenting hjälper. Sova hjälper inte, äta hjälper inte. Inte heller prata, eller lyssna. Inte att se, absolut inte att se. Plågar mig själv. Jag är mitt eget martyrium. Försvinn försvinn försvinn försvinn.

"Här borta!" säger musiken. Jag springer efter den. Jagar. Vart ska du? Den sicksackar mellan enorma fågelfötter och trampar isönder alla tusentals små robotar som springer på marken. Jag ser mig omkring. Allt är så ljust. Jag är här nu. Det regnar knappar från vad som ser ut att vara en ljusgrön himmel och allt är format i en vacker symmetri. Och allt verkar inventerat. Alla färger är nya, det är inget du har sett förut. Träden växer upp och ner. Det finns inga klockor och alla bär hatt.
Sen ser jag det långsamt försvinna. Jag förlorar det.

NU ÄR DET BARA EN VECKA KVAR och peppen kommer smygande ungefär en gång i minuten. Längtan efter att snubbla fram på tälttrådar och röka vattenpipa och känna rytmen av livemusik och allt annat ljud och alla dofter och människor och berusningen och skratten och bajamajorna och leran. Bara en vecka kvar tills de knipsar fast ett nytt armband på armen, med en ny färg och ny design. Jag bara hoppas att tiden räcker till i år. Räcker till att träffa alla människor man vill träffa och se all musik man vill se.

SIESTA 2010 - är du med?

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii am.

Ville bara säga till Pontus:
att du växer i mina ögon,
hela tiden

Alldeles för många vattenpipsbloss senare ville jag hosta upp mina inälvor för att minska smärtan av att leva. Inatt var hemskt. Trots vilt hostande och en hel kopp kokande mjölk ville halsen inte lägga ner. Sluta tramsa liksom. Som plåster på såren tänkte jag efter hur roligt jag haft. Våren kändes officiellt invigd med balkongmys innehållandes vattenpipa, alkohol, filtar och naturligtvis en styck musikspelande mobil. Framåt tolvslaget lät jag t om Bacchus ta min pub-oskuld - vilket inte visade sig vara så heavy metal som jag föreställt mig. Men med rätt sällskap blir allt kul!

i malmö

 

Haha! Bild tagen inatt. För berusade och trötta och sjuka för att veta var vi ska ta vägen. Men grabben fixar, han!

Jag är medveten om att en och samma person pryder samtliga av mina bilder,
men är det så jävla konstigt egentligen när killen är vackrare än självaste
Amelie Poulain?

Jag har börjat ana ett visst shopaholic-beteende hos mig själv. Tidigare idag när jag var påväg hem kände jag mig lite smådeppig och den första tanken som dök upp i mitt huvud var "jag kanske kan trösta mig själv med ett nytt läppstift...". Men jag kom på mig själv i tid och gick raka vägen hem. Väl hemma får jag ett mail från färgadelinser.se om att de har sänkt priserna på månadslinserna ...! Första tanken: "jag hade kanske blivit lite gladare av ett par färgade linser?". NEJ JONNA! Jag piskar mig själv mentalt på fingrarna. Låt bli!

..hihi, men snart anländer dojjorna.. FNITTOR**

Jag känner mig num. (Ett begrepp som betyder ungefär vad det låter som)
Jag har insett att jag inte har någon nutidskänsla. Allting handlar om framtiden. Det pågående nuet är bara -?-. Allting handlar om vad som kommer att hända. Det gör mig gråtfärdig. Jag vill inte leva för framtiden, jag vill leva för nuet. Slående tankar om att jag kommer dö imorgon eller i övermorgon och jag kommer föralltid ångra att jag inte levde i nuet. Varför denna ständiga oro för att jag inte tar vara på min tid?

Nu i studenttider är det en fråga som ständigt kommer på återbesök; Vad ska du göra sen? Och jag vet ärligt inte om jag ska skratta hysteriskt eller lägga mig ner på marken och gråta. Oftast blir det en lätt axelryckning och ett nervöst läte. I hopp om att personen som slängt ur sig den obekväma frågan ska börja föreslå massa bra yrken som låter intressanta och bra. Bra.
Nej, kanske inte.

För att citera mig själv: "Visst, schysst att just jag fick ett liv, men vad hade jag egentligen varit om jag aldrig blivit född? Vad är motsatsen till ett liv? Vad är motsatsen till känslan av att leva?"

Meningslösheten tar över. Men det löser väl sig.
Eller hur timbuk?

Benny och Billy gav oss frukost på sängen! Nicest coffee evah