(inte ens värt en rubrik)
Damer och herrar! Årets torraste blogg går till... Jonnatalarut på Blogg.se! Gratulerar!
Förlåt. Men jag menar allvar när jag säger att ni övervägt att begå självmord om jag tagit mig tid att skriva om min vardag här. Läs: jobb. Min tid, mitt huvud, min kropp - hela mitt medvetande - kretsar kring jobbet. Är det inte ett utgående porslin, så är det annonsvaror och är det inte det så är det antagligen vilken vinkel de japanska knivarna är slipade i.. (?) Är detta normalt? Jag drömmer mardrömmar om den dagen vi ska få plats med 25st pallar på vår minst sagt begränsade butiksyta.
Men okej, för att skapa en liten bild över min vardag:
-Går upp kl 8, är trött
-Kommer 2 minuter försent till jobbet, händer varje dag
-(får panik över röran)
-Jobbar fram till kl 2/halv tre, äter lunch
-Glömmer diska
-Fortsätter jobba, svär över otrevliga människor
-(får panik över röran)
-Fortsätter, timmen mellan fyra och fem är alltid drygast
-Sista kvarten går oftast åt till skitsnack
-Stänger kl sex
-Stannar kvar till halvsju för att vänta på Sandra
-Går inom Coop på vägen hem och köper något onödigt
-Sandra följer mig hem
-Vi säger "ses imorgon" och fnissar åt något
-Äter middag med mammapappa
-Lägger mig och tittar på serier
-Går och lägger mig
-Jaha?
Och så är det. Varje dag.
Jag flyttar nog snart.
Förlåt. Men jag menar allvar när jag säger att ni övervägt att begå självmord om jag tagit mig tid att skriva om min vardag här. Läs: jobb. Min tid, mitt huvud, min kropp - hela mitt medvetande - kretsar kring jobbet. Är det inte ett utgående porslin, så är det annonsvaror och är det inte det så är det antagligen vilken vinkel de japanska knivarna är slipade i.. (?) Är detta normalt? Jag drömmer mardrömmar om den dagen vi ska få plats med 25st pallar på vår minst sagt begränsade butiksyta.
Men okej, för att skapa en liten bild över min vardag:
-Går upp kl 8, är trött
-Kommer 2 minuter försent till jobbet, händer varje dag
-(får panik över röran)
-Jobbar fram till kl 2/halv tre, äter lunch
-Glömmer diska
-Fortsätter jobba, svär över otrevliga människor
-(får panik över röran)
-Fortsätter, timmen mellan fyra och fem är alltid drygast
-Sista kvarten går oftast åt till skitsnack
-Stänger kl sex
-Stannar kvar till halvsju för att vänta på Sandra
-Går inom Coop på vägen hem och köper något onödigt
-Sandra följer mig hem
-Vi säger "ses imorgon" och fnissar åt något
-Äter middag med mammapappa
-Lägger mig och tittar på serier
-Går och lägger mig
-Jaha?
Och så är det. Varje dag.
Jag flyttar nog snart.
JAG VILL UPPLEVA FEST OCH FYLLA, NU
Screw having kids
Jag och pontus är officiellt med Xbox.
Ett jävligt slim.
Feels good.
Ett jävligt slim.
Feels good.
With bouncing soles
(min bild)
nya i samlingen - HÖR OCH HÄPNA - 279 kr! (ej begagnade)
Jonna talar (verkligen) ut - del åttiofyra
Jag slutade precis sträva efter framtid och framgång. Jag stannade upp, satte igång en feel good-låt (med vissel i bakgrunden) och tittade över gamla inlägg och bilder i den här bloggen. Och jag kände mig så jävla nöjd. Jag gör visst något av mitt liv. De senaste nio månaderna har varit de bästa i mitt liv. (och jag har inte varit gravid...)
Innan tenderade jag till att bli extremt deprimerad och bland annat äta dåligt. Må dåligt över mitt liv helt enkelt. Men jag har inte varit i närheten av den känslan på ett bra tag.
Det är dags att sluta vara så jävla kritisk över livet och se ner på sig själv. Vi människor är kapabla till iprincip vad som helst men har inte tillräckligt stora ego för att övertala oss själva att göra det.
Med risk för att låta väldigt 2010 så säger jag: att blogga måste vara det bästa. Man skriver sina tankar och känslor för just det tillfället och har möjlighet att gå tillbaka och kolla. Hade jag inte bloggat och lagt upp bilder under de senaste nio månaderna hade jag inte kunnat gå tillbaka idag och må bra över vad jag har åstadkommit.
Så, tack så mycket, Bloggen
för att du gör mig glad!
(Är det dags för en ny header förresten?)
Innan tenderade jag till att bli extremt deprimerad och bland annat äta dåligt. Må dåligt över mitt liv helt enkelt. Men jag har inte varit i närheten av den känslan på ett bra tag.
Det är dags att sluta vara så jävla kritisk över livet och se ner på sig själv. Vi människor är kapabla till iprincip vad som helst men har inte tillräckligt stora ego för att övertala oss själva att göra det.
Med risk för att låta väldigt 2010 så säger jag: att blogga måste vara det bästa. Man skriver sina tankar och känslor för just det tillfället och har möjlighet att gå tillbaka och kolla. Hade jag inte bloggat och lagt upp bilder under de senaste nio månaderna hade jag inte kunnat gå tillbaka idag och må bra över vad jag har åstadkommit.
Så, tack så mycket, Bloggen
för att du gör mig glad!
(Är det dags för en ny header förresten?)
Jonna talar ut - del åttiotre.. Götelaborg!
Jag tror jag har hittat rätt.
Jag har en sån oförklarbar, söt och varm känsla i magen och det beror inte på att jag har ätit sanslöst mycket kanelbulledeg idag. Det beror på killen som hjälpte mig att baka den. Han som lugnt stod kvar bakom mig trots mitt hysteriska armviftande, när receptet inte stämde överens med hur jag kommer ihåg att mamma gjorde det. Han som är ganska lång och spinkig med ett fantastiskt humör och luriga egenskaper. Han som heter Pontus.
Jag har hört ett par gånger från olika håll att vi två ser ut att passa bra ihop och varje gång har jag tyckt att den som tycker det är lite dum i huvudet. Det gör vi väl inte? Marshall och Lily passar bra ihop, Jack och Rose passar också bra ihop, men jag och min älskade Pontus? Vi råkar bara tycka om varandra väldigt mycket. Vi kan omöjligt vara skapta för varandra och det är det jag tycker om. Våra olikheter.
I helgen begav vi oss mot staden utan slut, det var Göteborg. Vi fixade in oss på ett litet hotell för två nätter och shoppade tills vi inte orkade bära mer. Kände på göteborgspulsen och smakade på göteborgsmaten. Kom fram till att människor generellt är trevligare uppe på västkusten. Min far var även en ängel och lät mig låna ett fast 50mm-objektiv som visade sig vara en utmaning att dokumentera med. Med tanke på vilken skärpedjups-bitch man lätt blir när man har möjlighet att trappa ner enda till f/1.4. Några slags bilder blev det väl, men latheten tog gärna över när allt jag kunde tänka på var kläder.
Jag har en sån oförklarbar, söt och varm känsla i magen och det beror inte på att jag har ätit sanslöst mycket kanelbulledeg idag. Det beror på killen som hjälpte mig att baka den. Han som lugnt stod kvar bakom mig trots mitt hysteriska armviftande, när receptet inte stämde överens med hur jag kommer ihåg att mamma gjorde det. Han som är ganska lång och spinkig med ett fantastiskt humör och luriga egenskaper. Han som heter Pontus.
Jag har hört ett par gånger från olika håll att vi två ser ut att passa bra ihop och varje gång har jag tyckt att den som tycker det är lite dum i huvudet. Det gör vi väl inte? Marshall och Lily passar bra ihop, Jack och Rose passar också bra ihop, men jag och min älskade Pontus? Vi råkar bara tycka om varandra väldigt mycket. Vi kan omöjligt vara skapta för varandra och det är det jag tycker om. Våra olikheter.
I helgen begav vi oss mot staden utan slut, det var Göteborg. Vi fixade in oss på ett litet hotell för två nätter och shoppade tills vi inte orkade bära mer. Kände på göteborgspulsen och smakade på göteborgsmaten. Kom fram till att människor generellt är trevligare uppe på västkusten. Min far var även en ängel och lät mig låna ett fast 50mm-objektiv som visade sig vara en utmaning att dokumentera med. Med tanke på vilken skärpedjups-bitch man lätt blir när man har möjlighet att trappa ner enda till f/1.4. Några slags bilder blev det väl, men latheten tog gärna över när allt jag kunde tänka på var kläder.
Jag kan helt enkelt inte börja förklara hur mycket jag tycker om honom.
Men det är mycket.
