jonnatalarut

Jag är egentligen helt tom i huvudet. Det har hänt något. Det där som ingen vet svaret på. Det där som egentligen händer varje dag, hela tiden. Det där som drabbar människor. Alla människor (men som egentligen aldrig har drabbat just mig). Det där som vi alla delar. Det där som de flesta hinner vara med om minst en gång i sitt liv.

Ni vet, där vi alla kommer sluta upp.

Ni vet, det där stora, blanka och skrämmande frågetecknet i slutet av våra värdefulla liv.

Ni vet, döden.


Min mammas syster blev 49 år gammal. Fredagen den trettonde November somnade hon in. Hon har fött tre fantastiska barn. Hon och mamma har alltid varit tajta, det vet jag. Hon var en mycket fin människa, snäll och omtänksam. Hon hade ett vackert leende och ibland ett strålande humör. Hon var rolig också.
Men vad vet jag?
Jonna, den självupptagne, kände inte sin moster så bra. Reserverad i sitt eget liv, börjar hon plötsligt fråga sig själv: "men vem var min moster egentligen?". Kommer hon få något svar? Vem vet.

Jag tycker inte att man ska låta bli att tala om döden, det är en viktig del av livet. Det är då man slutar leva.

Min närmsta Foto-C uppgift i skolan ska resultera i fem analoga svart/vita fotografier med tema "berör". De här fem fotografierna tänker jag tillägna min moster, min kära moster, som jag alltid har vetat för lite om. De ska vara till dig.

Jag har aldrig känt det här innan.
Någon har försvunnit,
men var?

Moster, ditt namn virvlar i mina tankar.
Jag vet inte var du är, men du måste lova,
var du än är, att du får sova alldeles
för länge och att du får din favorit-frukost
serverad på sängen varje morgon. Lova!
Lova även att du är lycklig och lova
att alltid minnas oss som minns dig.

Vila i harmoni,
vi älskar dig