Jonna talar ut - del fyra
När jag lyssnar på musik svävar jag allt som oftast iväg lite för långt. Verklighet blir lätt fantasi. Måsten blir snabbt inte så jävla viktigt längre. När jag går i mittgången av tåget med musik i öronen ritar jag upp en hel Victorias Secret Fashion Show-catwalk-bild framför mig, för om man tänker efter finns det en viss likhet, lång avlång gång med människor som sitter vid sidan om, tittandes, beundrandes, applåderandes.
Nästan iaf. Det blir en lätt egokick sådär på morgonen.
Mitt uppe i min egen lilla värld slår det mig att jag stått och väntat på att Linus bil skulle dyka upp på stationen lite för länge. Tusan! Han är ledig idag - börjar traska. Går automatiskt en annan väg än jag brukar och över mig kommer världens nostalgivåg! Byter till Radiohead i lurarna, mina gudar för ca två år sedan.
Plötsligt var jag 15 år igen. Precis nyfödd på John Bauer, hunnit anpassa mig så smått efter ett par veckor. Livet lekte mer eller mindre, såg fram emot vad lärarna hittat på för tokigt den här gången. Som vanligt passera klotterväggen vid posten, fönstret inrett med tusen smågrejer, krogen "Elefanten" vid svängen (som aldrig varit igång under den tiden jag promenerat förbi), övergångsstället, pizzerian som iprincip bara säljer tre dagar om året (under siesta) och sist men inte minst det lustiga, hyfsat nybyggda, vita huset vars fönster man aldrig kan se in. Jag kräver att få veta vem som bor där, omedelbart.
På den tiden hade inte 60% av min klass redan tagit körkort. Det var ingen som hade växte upp. Det fanns inga egentliga krav på att vi skulle veta vad vi ville bli. "Herregud, jag har tre år på mig att bestämma det, busenkelt!"
Bullshit Jonna, ren bullshit.
Nu sitter du här två och ett halv år senare, om inte ännu mer förvirrad över framtiden än vad du var då. Jag avskyr att bli påmind om att snart finns inte det här livet längre. Komma till skolan, titta på alla kompisar. Vara dum och löjlig. Prata skit. Ha vuxna lärare att se upp till och prata med. Ta det lugnt om man vill ta det lugnt, jobba om man vill jobba. Älska och hata. Dessutom får man göra fel här, för det gör inget, vi är ju bara barn.
Jag är inte vuxen än.
Nästan iaf. Det blir en lätt egokick sådär på morgonen.
Mitt uppe i min egen lilla värld slår det mig att jag stått och väntat på att Linus bil skulle dyka upp på stationen lite för länge. Tusan! Han är ledig idag - börjar traska. Går automatiskt en annan väg än jag brukar och över mig kommer världens nostalgivåg! Byter till Radiohead i lurarna, mina gudar för ca två år sedan.
Plötsligt var jag 15 år igen. Precis nyfödd på John Bauer, hunnit anpassa mig så smått efter ett par veckor. Livet lekte mer eller mindre, såg fram emot vad lärarna hittat på för tokigt den här gången. Som vanligt passera klotterväggen vid posten, fönstret inrett med tusen smågrejer, krogen "Elefanten" vid svängen (som aldrig varit igång under den tiden jag promenerat förbi), övergångsstället, pizzerian som iprincip bara säljer tre dagar om året (under siesta) och sist men inte minst det lustiga, hyfsat nybyggda, vita huset vars fönster man aldrig kan se in. Jag kräver att få veta vem som bor där, omedelbart.
På den tiden hade inte 60% av min klass redan tagit körkort. Det var ingen som hade växte upp. Det fanns inga egentliga krav på att vi skulle veta vad vi ville bli. "Herregud, jag har tre år på mig att bestämma det, busenkelt!"
Bullshit Jonna, ren bullshit.
Nu sitter du här två och ett halv år senare, om inte ännu mer förvirrad över framtiden än vad du var då. Jag avskyr att bli påmind om att snart finns inte det här livet längre. Komma till skolan, titta på alla kompisar. Vara dum och löjlig. Prata skit. Ha vuxna lärare att se upp till och prata med. Ta det lugnt om man vill ta det lugnt, jobba om man vill jobba. Älska och hata. Dessutom får man göra fel här, för det gör inget, vi är ju bara barn.
Jag är inte vuxen än.
Kommentarer
Trackback
