jonnatalarut

Mörkrummet är en av mina favoritplatser. Om man distinkt bortser från de starka dofterna av kemikalier som lätt ger en den väl omtalade "kemikaliehuvudvärken" och hur man luktar om händerna efteråt. Det är en plats där man inte kan vara annat är kreativ. Jag blev glatt överraskad av mig själv när jag insåg att jag klarade alltihopa helt själv. Med filmframkallningen har man närmare bestämt bara en chans på sig att göra rätt, annars har man förlorat sina fotografier. Ingenting i kroppen fungerar under de sekunderna man kollar om framkallningen gått rätt, det är först när man ser de genonskinliga, inverterade små miniatyrfotografierna på filmrullen som hjärtat sakta börjar slå, blodet börjar pumpa och man tar ett första andetag igen.

För att ni ska få någon slags uppfattningen om hur tidskrävande ett mörkrum är tänker jag berätta hur länge jag var där. Runt fem och en halv timme, utan att överdriva. Under den tiden hann jag bli färdig med ungefär två stycken fotografier. Så petig är jag inte ens i Photoshop.

Tillsammans med tre olika utspädda vätskor, fyra röda lampor, The Mo och The Shins, rinnande vatten (exakt 20 celsiusgrader), A4-papper, sax, Linus klocka med sekundvisare och en vild fantasi stod jag med mig själv och jobbade i måndags. Det var oerhört trevligt, jag brukar vanligtvis inte trivas med att bara umgås med mig själv, men i en mörkrumsmiljö funkar det. Man behöver vara för sig själv. Man behöver fundera. Man behöver vara noggrann.

Terapi. Koncentrar sig på en sak, tydligt mål.
Jag tror det är bra för mig.


Black/white forever