Jonna talar ut - del sextiofyra
Själv och ensam.
Det var längesen jag kände såhär. Jag vet inte vad känslan kallas. Den går inte att liknas vid någon annan känsla. Det är inte en känsla av sorg och det är inte någon glädjande känsla. Den gör inte ont, men är inte heller skön. Jag ryser inte av den.. eller somnar. Jag blir inte hungrig och inte mätt. Jag blir inte varm och inte kall.
Nu är jag hemma igen. Under de senaste tre veckorna har jag hunnit besöka malmö, stockholm, hässleholm, markaryd, danmark, tyskland, karlskrona. Mitt huvud är format som en resväska och mp3-spelaren utsliten till max. Mitt största problem just nu är: att allt resande och korta hembesök emellanåt har resulterat i att man kan dra många paralleller mellan TV4:s Rent Hus-situationer och mitt rum. Det kryper förhoppningsvis inte skalbaggar under min madrass, men ni begriper.
Känner för att tänka.
Jag räknade precis att det är cirkus fyrtio dagar kvar av le hell of john bauer. Har aldrig längtat mer efter att få sluta. Vilket egentligen förvånar mig. Jag älskade den jävla skolan med hela mitt hjärta. Det fanns inget bättre. Det var mitt hem och där fanns alla jag älskade. But not anymore. (Känner en svag känsla av ilska, men det är inte den känslan)
MINNEN?
Vi skapar nya hela tiden.
Det var längesen jag kände såhär. Jag vet inte vad känslan kallas. Den går inte att liknas vid någon annan känsla. Det är inte en känsla av sorg och det är inte någon glädjande känsla. Den gör inte ont, men är inte heller skön. Jag ryser inte av den.. eller somnar. Jag blir inte hungrig och inte mätt. Jag blir inte varm och inte kall.
Nu är jag hemma igen. Under de senaste tre veckorna har jag hunnit besöka malmö, stockholm, hässleholm, markaryd, danmark, tyskland, karlskrona. Mitt huvud är format som en resväska och mp3-spelaren utsliten till max. Mitt största problem just nu är: att allt resande och korta hembesök emellanåt har resulterat i att man kan dra många paralleller mellan TV4:s Rent Hus-situationer och mitt rum. Det kryper förhoppningsvis inte skalbaggar under min madrass, men ni begriper.
Känner för att tänka.
Jag räknade precis att det är cirkus fyrtio dagar kvar av le hell of john bauer. Har aldrig längtat mer efter att få sluta. Vilket egentligen förvånar mig. Jag älskade den jävla skolan med hela mitt hjärta. Det fanns inget bättre. Det var mitt hem och där fanns alla jag älskade. But not anymore. (Känner en svag känsla av ilska, men det är inte den känslan)
MINNEN?
Vi skapar nya hela tiden.
Kommentarer
Trackback
