Jonna talar (verkligen) ut - del trettiofem
Det är väl mer eller mindre offentligt att jag inte har skrivit på ganska jättelänge. Jag är ledsen. Det är inte er det är fel på - det är mig! Många av de senaste dagarna har jag bokstavligen grävt ner mig själv. Inte i sand eller grus eller jord. Mer i min säng, mellan fluffiga täcken och smuliga lakan. Groteskt. I mitt sällskap har jag haft rörlig bild och ljud i form av världens kvinnligaste amerikanska dramaserie efter 7th heaven, nämligen Sex and the city. Skitbra. För varför leva sitt eget tråkiga liv när man kan leva sig in i deras?
Tredje året på gymnasiet tar död på mig. Jag har aldrig haft så mycket att göra och så lite lust att göra det. Innan hade jag en gnista i mig. Tittade på fotografier dagligen, kritiserade och inspirerades. Jag fotograferade själv, ofta, hade alltid något kul att redigera. Nu? Nothing. Den har försvunnit. Den är borta.
Faktan börjar nå min långsamma skalle. Jag ska snart ta studenten. Det är inte mycket tid kvar (frågan är om det är där livet börjar eller slutar?). Skynda skynda skynda. Vad vill du bli Jonna, vad vill du göra? Svaret på den frågan verkade så meningslöst för bara ett år sen. Nu måste jag veta det svaret inom en snar framtid. Vad ska jag annars göra? Gömma mig mellan mina täcken och titta på Sex and the city resten av mitt liv? DET FINNS INTE ENS SÅ MÅNGA SÄSONGER (kunde jag med lite snabb huvudräkning räkna ut..).
Och detta är inte det enda som får mig att vilja sjunka genom jordens iskalla yta. Idag tog jag med gråten i halsen emot ett papper. Ett vitt papper med svarta bokstäver (ovanligt). Svarta, tjocka bokstäver som utformade ord, ord som man inte vill höra, läsa eller ens vara i närheten av. I G V A R N I N G. Jag?! Jonna? Som mycket belåten stoltserade ut från högstadiet med trehundrafem poäng. Kan jag sjunka så lågt? Tydligen.
Hjälp. Är det någon som förstår min frustration?
i do hun... we were just too great back in the days and now, now we have lost it all and our brilliance are all gone.. i know hun, how it feels, i know how it is.. it's the same for me.
BUT i know that somewhere inside you if just some one pushes you, YOU can do mostly anything and be the GREATEST!
BIGhug dear you, Jonna Helena Daniella Wäreby.
jag veeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeet vad du menar och jag gräver ner mig i nya smultrontäckta lakan och myser med japan och vill aldrig kliva upp förutom för att kanske dricka ett glas champagne då och då och låtsas att jag har något att fira.
känner igen mig, big time. sitter och tittar på sex and the city i detta nu.
det svider i hjärtat. jag känner exakt lika dant osm du jonna, iallafall som du förklarar här. det är hemskt. det blir så mycket måsten, stress och press att det känns lättast att bara bädda ner sig och hoppas man blir sjuk.
Sådär är det för alla i trean på gymnasiet. vid denna perioden hade jag fått nog av gymnasiet och var där ungefär 1-2ggr/vecka. Men jag klarade det ändå. Ett IG är inte hela världen, det är ju fortfarande ett betyg! :)
Min fina, vackra lilla kusin! Jag var EXAKT likadan. Världens livskris, var i skolan max 1 gång i veckan, lurade min mentor och ljög för mina lärare...
Man får vara ledsen, Jonna. Man får ha livskriser. Man får gräva ner sig under täcket och vänta ut tiden och undra vafan man ska göra med sitt liv, kanske tvivla på om man kommer fixa det över huvudtaget. Det går över, jag lovar. Imorgon eller om en vecka eller om ett halvår. Allt löser sig ;)
Sov och ät ordentligt. Och tänk inte så förbannat mycket på vad som varit eller hur det kunde bli som det blev. Nu blev det så, det kan ingen ändra på. Man kan bara göra det bästa av situationen idag. Eller så får man låta bli det också - om man gör det med öppna ögon och tar konsekvenserna när de kommer. Resten ordnar sig alltid, på ett eller annat sätt.
Allting löser sig Jonna! Man klarar mycket mer än man tror. Du har ett helt liv på dig att bli vuxen.
Hör av dig om det är nåt! Stor KRAAAM på dig!
