jonnatalarut

Jag känner mig num. (Ett begrepp som betyder ungefär vad det låter som)
Jag har insett att jag inte har någon nutidskänsla. Allting handlar om framtiden. Det pågående nuet är bara -?-. Allting handlar om vad som kommer att hända. Det gör mig gråtfärdig. Jag vill inte leva för framtiden, jag vill leva för nuet. Slående tankar om att jag kommer dö imorgon eller i övermorgon och jag kommer föralltid ångra att jag inte levde i nuet. Varför denna ständiga oro för att jag inte tar vara på min tid?

Nu i studenttider är det en fråga som ständigt kommer på återbesök; Vad ska du göra sen? Och jag vet ärligt inte om jag ska skratta hysteriskt eller lägga mig ner på marken och gråta. Oftast blir det en lätt axelryckning och ett nervöst läte. I hopp om att personen som slängt ur sig den obekväma frågan ska börja föreslå massa bra yrken som låter intressanta och bra. Bra.
Nej, kanske inte.

För att citera mig själv: "Visst, schysst att just jag fick ett liv, men vad hade jag egentligen varit om jag aldrig blivit född? Vad är motsatsen till ett liv? Vad är motsatsen till känslan av att leva?"

Meningslösheten tar över. Men det löser väl sig.
Eller hur timbuk?