jonnatalarut

En förtvivlande känsla är lindad runt om mig likt ett vått, grusigt tygstycke. Hopplösheten sipprar i mina blodådror. Något i min hjärna har fastnat likt en påfrestande dragkedja. Spåren går inte ihop. Något är ivägen. Det finns ingen eftervärld i all dimma. Jag lever i ett hjulspår. Skulle aldrig gå utanför. Jag är för van nu. Det är som en koma. Jag vet om det men kan inte väcka mig själv. Kräver jag för mycket av livet eller är det såhär det ser ut?

Min farbror sa till mig att inte smita. Jag smiter. Från allt.
Ibland kommer jag tillbaka. Vaknar lite kvickt ur min mentala medvetslöshet. Hej världen. Försvinner lika fort igen. Tankarna flyr sin allra vackraste väg. För att hamna någonstans mörkt och kallt. Ingenting hjälper. Sova hjälper inte, äta hjälper inte. Inte heller prata, eller lyssna. Inte att se, absolut inte att se. Plågar mig själv. Jag är mitt eget martyrium. Försvinn försvinn försvinn försvinn.

"Här borta!" säger musiken. Jag springer efter den. Jagar. Vart ska du? Den sicksackar mellan enorma fågelfötter och trampar isönder alla tusentals små robotar som springer på marken. Jag ser mig omkring. Allt är så ljust. Jag är här nu. Det regnar knappar från vad som ser ut att vara en ljusgrön himmel och allt är format i en vacker symmetri. Och allt verkar inventerat. Alla färger är nya, det är inget du har sett förut. Träden växer upp och ner. Det finns inga klockor och alla bär hatt.
Sen ser jag det långsamt försvinna. Jag förlorar det.