jonnatalarut

Fram tills för ett par år sen inbillade jag mig att mina föräldrar bara var ett irritationsobjekt. Två personer som sa åt mig vad jag skulle göra och inte göra - bara för att irritera mig. Jag uppskattade inte det faktum att dom alltid hjälpte mig med skolarbete, lagade mat åt mig och faktiskt såg till att jag mådde bra. Nej det var först när jag blev lite äldre och fick deras förtroende som det faktiskt blev roligt att umgås med dom.

Jag tror att mycket hade att göra med att dom bytte livsstil. När mina äldre syskon lämnat boet och boet blev för stort för oss tre som var kvar flyttade vi till en fantastisk lägenhet inne i staden. Pappa fick drastiskt byta jobb och gick från inbiten ingenjör till inspirerande interiör/fastighets-fotograf. Och mamma är inte långt därefter.

Dom har sina skrivna ritualer. Melodikrysset klockan tio på lördagar, de svarta trekantiga tallrikarna har sin plats i diskmaskinen, man får bara tända den ena lampan i köket för att dom tycker den andra är irriterande, man skall alltid torka av glasdörrarna efter att man duschat... och så vidare. Och visst, dessa kan vara krävande men övergår lika snabbt till charmerande när man inser hur mycket tanke och funderingar det ligger bakom. Speciellt pappas.

Min syn på mamma och pappa förändrades även drastiskt när jag insåg hur roligt det var att dricka tillsammans med dom. Plötsligt kom pappa på saker som "pappadansen" och mamma fnittrar alltid så hysteriskt när hon inte är nykter. Och även vid dessa tillfällen har jag lyckats samla förtroende som har gjort det lättare att leva med dom.

Jag vet att det tidigare har påståtts annat från andra, men här är sanningen: jag har världens bästa föräldrar.
Jag, min bror och min syster har världens bästa föräldrar.