jonnatalarut

En kass vår har hunnit förbi mitt liv. Våren tvånollettett. Jag sitter i ren desperation på golvet i mitten av mitt rum med fotografier utspridda. Tejpen till höger. Framför mig ligger ett stort solgult ark, i mitten står det ordagrant 'jag blir skitglad utav...', skrivet många gånger på varandra med en kolsvart spritpenna. För att poängtera att jag verkligen menar det.

Runt omkring rubriken har jag hunnit skriva ner ett par grejer. Relativt självklara/vanliga ting såsom mina syskon, pontus, föräldrar, minnen från gymnasiet, skapande, festivaler, vänner och så vidare. Jag tröttnade ganska fort men tanken var att ge mig själv ett tappert försök till att hitta den där inre glädjen för livet.

Tro mig, det har varit så mycket värre.

Fotografierna i sig gör mig glad. Minnen för livet. Många av dom föreställer personer som jag tycker väldigt mycket om, eller ja, nu när jag tittar efter så är det bara sådana bilder. Porträtt på personer som mer eller mindre berört mig. Som kort och gott 'jag blir skitglad utav...'

Men tillbaka till mitt bakslag till vår. Jag var ivrig. Ivrig att komma iväg och börja leva. Jag var redo att lämna (nästan) hela mitt liv bakom mig på en sekund för att sticka iväg till Göteborg med pontus. Bo, jobba, äta, leva. Nappa upp en ny accent. Hitta nya bekantskaper. Bli riktigt goa gubbar så att säga.

Men med storartad iver, kommer också ett bräckligt tålamod.

Vi provade allt (trodde jag). Sökte jobb, sökte lägenheter, sökte kontakter. Tills mitt tålamod tog slut och jag var tvungen att börja inse faktum. Min fyndiga plan skulle inte gå att genomföra. Speciellt inte om vi var arbetslösa, panka och halvdeprimerade.

Vilket på något vänster har ledit mig till var jag sitter idag. På mitt golv. I mitt rum. Hemma hos mamma och pappa. Jag har tallrikar och köksmaskiner och handdukar som ligger och väntar i skåpen. Redo att få ett eget hem, precis som jag.

Fördelen med den här jävla våren är väl att jag har lärt mig att köra bil.
Och köpt en.