Det är retligt. Det är retligt att snubbla vid mållinjen. Det är retligt att det är så stor skillnad på plats 24 och plats 25. Det är fruktansvärt retligt när man vet att det är så livsavgörande. Om en vecka vet jag. Om en vecka vet jag vad jag gör de närmsta två åren, eller inte gör.

Klick

Jag tar en så kallade tuppis på soffan och rycker till i nöjda drömmar om speglar och rikssvenskars häpna miner. Jag ska fan visa dom, Skåne ska marschera in och visa dom. En numera dödstrött jonna ska för - vad det känns som - sjuttiofemte gången denna veckan sätta sig ner med sin otåligt röriga kropp och redigera.

Detta jävla redigerandet.

"Nej" sa jag till mig själv och tänkte att det här kommer inte funka. Nu behöver vi fläska på med stearinljus, Michael Jackson, långkalsonger och kaffeautomats-choklad. Ska jag kunna leverera 100 st bilder innan klockan tolv bör ju denna mirakelkur av feel-good göra susen.

Backs to works.

Radiohead är och har alltid varit min bästa vän under riktigt dåliga livssituationer/kärlekskriser.

Och se, nu har vi funnit varandra igen.

Jag har fått djupa cravings efter att få färga håret svart.

Mitt i denna långtråkighetens stund sitter jag och tittar på gamla bilder från göteborg. Jag saknar allt den semestern hade att erbjuda. Det var bara jag, pontus och hela göteborg. Och det räckte. Jag kände det då och känner det än idag. Det är allt som behövs.

Jag och pontus och göteborg.

 

Jag hade gjort vad som helst för att få vakna upp med pontus i göteborg imorgon.
Men det är inte meningen riktigt än tror jag.

Snart.

Jag älskar dig ponti.

Känner mig tämligen lugn och harmonisk idag, just idag. Har precis blivit färdig med att försiktigt riva bort alla fotografier till mitt 'jag blir skitglad utav...'-kollage. Satte upp dom i en sporadisk klump på väggen istället. Kom fram till att jag hatar kollage. Och gult.

Jag borde i denna stund, som så många andra stunder, studera körkortsteori. Men finner detta så förbannat tråkigt och outhärdligt, så jag letar anledningar till att behöva göra annat. Felet är att detta ligger allra högst upp på min prioriteringslista och att det helt enkelt inte finns något annat i hela världen som jag behöver göra mer än plugga.

Och trots lugnet som vilar över min kropp idag kan jag inte sluta studsa lite inombords med jämna mellanrum. För om ganska exakt två veckor smäller dörrarna upp till Siesta igen och som vanligt blir jag lite extra hype vid den här tiden på året. Artister som definitvt ska försöka ses: kooks, wolfmother, smk, crookers, svenska björnstammen och her bright skies. Resterande tid kommer spenderas på campingen, hos min bror, eller någonstans däremellan.

Men först plugga!

En kass vår har hunnit förbi mitt liv. Våren tvånollettett. Jag sitter i ren desperation på golvet i mitten av mitt rum med fotografier utspridda. Tejpen till höger. Framför mig ligger ett stort solgult ark, i mitten står det ordagrant 'jag blir skitglad utav...', skrivet många gånger på varandra med en kolsvart spritpenna. För att poängtera att jag verkligen menar det.

Runt omkring rubriken har jag hunnit skriva ner ett par grejer. Relativt självklara/vanliga ting såsom mina syskon, pontus, föräldrar, minnen från gymnasiet, skapande, festivaler, vänner och så vidare. Jag tröttnade ganska fort men tanken var att ge mig själv ett tappert försök till att hitta den där inre glädjen för livet.

Tro mig, det har varit så mycket värre.

Fotografierna i sig gör mig glad. Minnen för livet. Många av dom föreställer personer som jag tycker väldigt mycket om, eller ja, nu när jag tittar efter så är det bara sådana bilder. Porträtt på personer som mer eller mindre berört mig. Som kort och gott 'jag blir skitglad utav...'

Men tillbaka till mitt bakslag till vår. Jag var ivrig. Ivrig att komma iväg och börja leva. Jag var redo att lämna (nästan) hela mitt liv bakom mig på en sekund för att sticka iväg till Göteborg med pontus. Bo, jobba, äta, leva. Nappa upp en ny accent. Hitta nya bekantskaper. Bli riktigt goa gubbar så att säga.

Men med storartad iver, kommer också ett bräckligt tålamod.

Vi provade allt (trodde jag). Sökte jobb, sökte lägenheter, sökte kontakter. Tills mitt tålamod tog slut och jag var tvungen att börja inse faktum. Min fyndiga plan skulle inte gå att genomföra. Speciellt inte om vi var arbetslösa, panka och halvdeprimerade.

Vilket på något vänster har ledit mig till var jag sitter idag. På mitt golv. I mitt rum. Hemma hos mamma och pappa. Jag har tallrikar och köksmaskiner och handdukar som ligger och väntar i skåpen. Redo att få ett eget hem, precis som jag.

Fördelen med den här jävla våren är väl att jag har lärt mig att köra bil.
Och köpt en.

Ingen bil. Ingen lägenhet. Inget jobb.